Skånska alléer värda en historia
De välvuxna kastanjeträden har hunnit bli lite vresiga med åren, med hålrum efter tuktade grenar. Det här är inte bara en disciplinerad trädrad, utan en hel minimiljö, med plats både för fåglar och småkryp. Den skapar också en linje i åkerlandskapet, något att fästa ögat på. Patrik Olsson är kulturgeograf på Regionmuseet i Kristianstad och har sysslat med alléer sedan 1996. Rådgivningen till markägare resulterade häromåret också i Alléhandboken där han tillsammans med en kollega berättar just det man behöver veta vid alléplantering. Men varför ska man bry sig om alléer? – För att de är ett kännetecken för Skåne. Man ser alléer på alla håll i landskapet, de förmedlar också en historia om människan i landskapet. Det var på 1600-talet som den första vågen av allémodet sköljde över Sveriges, främst då i kungliga huvudstaden. – Det var under stormaktstiden, på 1650-talet, och det var en manifestation av makt och status.
Men alléerna hade också en praktisk funktion. – Man kunde se vägen trots sanddrev, snö och dimma. Det fanns också mycket vatten i dåtidens landskap, när vattendragen svämmade över kunde man inte alltid se vägen. Då var alléerna till hjälp. Men i Skåne var det fortfarande klent med alléer på 1600-talet. Krigen rasade, och det var först när freden fått fäste på 1700-talet som alléerna fick ett uppsving. Under senare delen av 1700-talet satsade godsen på alléer. Det mest storslagna exemplet är Övedsklosters lindallé, planterad på 1770-talet och fortfarande intakt! – Även i ett europeiskt perspektiv är det faktiskt en av de finaste. Godsen ville manifestera makt och rikedom, men även städerna började så småningom att plantera långa alléer längs infarterna. – Det var en kombination av de praktiska och det förnöjsamma. Något som markerade vägen, men även gav skugga när stadens förmögna skulle resa ut till sina lantställen. På den tiden ville man inte bli brun. Efter skiftet till större enheter i jordbruket kom en ny våg av alléer under 1800-talet. – Många gårdar som fått det bra kopierade adeln. Kring år 1900 fanns det väldigt många gårdsinfarter med alléer.
Men i modern tid har almsjuka, rationellt jordbruk och breddandet av vägar trängt tillbaka alléerna. Men samtidigt, många har en relation till dem, man gillar trädraderna som löper genom landskapet och minns gårdsalléerna. Därför är inte alléerna uträknade. – De senaste 20 åren har de fått en renässans. När vägverket började med nollvisionen var det ett hot, men nu har man en annan syn på dem och planterar på nytt. Men träden flyttas längre ut från vägen, ibland bygger man också små barriärer kring dem. Allt pekar också på att intresset för återplantering av alléer kan få en rejäl skjuts. Sedan i fjol finns ett EU-stöd för just detta. – Man får 500 kronor per träd, hundra om det är pil. Fast hittills har det inte varit någon anstormning precis. Historiskt har lind, lönn, alm, ask och kastanj använts i alléerna. Men kan man inte tänka sig helt nya inslag – thujaträd till exempel...? – En bra fråga. Nja, jag tycker nog man ska titta på historien. – Men ta ek som används internationellt. Kanske inte förkastligt. Att välja något nytt innebär också att vi sätter våra spår i landskapet. Men man ska inte bryta traditionen helt.
