Vilken solskenshistoria när Lisbeth hittade sin bror

Detta är en riktig solskenshistoria men den hade en dyster start. Lisbeth hade en svår uppväxt, men fick vid ett tillfälle reda på att det fanns en halvbror, ett barn som adopterats bort direkt efter födseln. Mer än så ville inte hennes mor avslöja. – Jag är nyfiken till mitt sätt och försökte ta reda på hans namn, men jag lyckades aldrig. Genom hela livet har saknaden efter brodern varit påtaglig. – Jag var en pojkflicka när jag växte upp. Jag lekte inte med dockor, men gillade att mecka med bilar och klättra i träd. Jag pratade alltid i mitt huvud med min bundsförvant. Som barn var det svårt att tänka sig hur denna namnlöse bror såg ut, eller hur han var till sättet. Lisbeth föreställde sig en rödlätt kille, stor och stark och med mycket spring i benen. Någon som kunde klättra i träd, eller hoppa ner i gångarna mellan höbalarna. En lekkompis och en beskyddare. – Min bror har funnits med mig vid alla viktiga händelser i livet. När jag gifte mig, när barnen föddes och när de döptes. Jag har pratat med honom om både stora och små saker. Däremot var det tvärstopp att spåra honom. Hon visste ju inte hans namn, ibland tvivlade hon på att han överhuvudtaget exiterade. – Min man och jag tittar ibland på teveprogrammet Spårlöst. Flera gånger har vi pratat om att jag borde skriva dit och se om de kunde hjälpa mig att leta reda på mitt syskon. Det var först efter föräldrarnas bortgång, när Lisbeth och hennes man gick igenom alla papper, som ett namn dök upp. Hennes brors namn. Det fanns en stämpel i papperet från det danska justitieministeriet i Köpenhamn. Lisbeth ringde dit och fick hjälp av en kvinna att plocka fram adoptionshandlingarna. – Hon lovade kontakta min brors adoptivföräldrar och förklara att jag sökte efter min bror. Lisbeth skrev ett personligt brev, som skickades med. Där berättade hon om sitt liv och skickade med några bilder på barn och barnbarn. Och om sin längtan att få träffa storebror. "Jag har tänkt mycket på dig och undrat över hur du har det. Du har inte haft något namn eller årtal, men du har alltid varit med mig", skrev hon. Därefter följde en nästan olidlig väntan. Lisbeth visste inte hur brodern skulle ta det hela, om han ville ha något med henne att göra. – En vecka senare ringde telefonen. Det var Svend-Erik som ringde. Jag blev så chockad att jag storgrät! Jag kunde inte prata, min man fick ta över luren. Svend-Erik hade fått Lisbeths brev. Han hade aldrig vetat om att han hade några syskon i Sverige, det hela kom som en chock för honom. Så kom dagen när syskonen träffades för första gången. Svend-Erik och hans fru tog bilen från Danmark till Osby, men han höll på att vända flera gånger. Det kändes så nervöst, han var inte beredd på att bli storebror vid 56-års ålder. Men nervositeten släppte när han såg Lisbeth, som stod och väntade utanför huset. Det blev ett möte de aldrig kommer att glömma. – Han såg inte alls ut som jag föreställt mig! Han hade inte rött hår och han var liten till växten! Men han var mycket bättre i verkligheten än någonsin i mina tankar!

Lisbeth får tårar i ögonen när hon pratar om sin efterlängtade storebror. Han som alltid funnits där, fast hon aldrig känt honom. – Jag har blivit snuvad på så många år! Svend-Erik är en fantastisk människa, ärlig, god och trevlig. Jag är så lycklig! Svend-Erik har haft en fin uppväxt och pratar med stolthet om sina barn och barnbarn. Lisbeth har svårare att tala om sitt förflutna, det känns bittert att hon inte fått chans att växa upp med sin bror. – Vi är faktiskt ganska lika till sättet. Vi gillar båda att prata och är lika envisa. Och så gillar vi att mecka med bilar och som barn klättrade han ofta i träd! De delar även intresset för djur och jordbruk. – Jag har hittat ett lugn sedan jag fann min bror. Det går inte att beskriva, men ingen som känner mig har undgått att lägga märke till det. När han ringer och säger: "Hej skatt", så lyser jag starkare än solen. Jag har fått en ofattbar gåva och blivit så mycket rikare. I hela mitt liv har jag känt en gnagande oro, någonting har fattats mig men nu har den känslomässiga stress jag känt fått ro. Lisbeth behövde inget teveprogram för att hitta sin bror. Hon spårade upp honom själv och förvånades över hur enkelt det gick. Det enda hon ångrar, är att det inte kunde ha skett mycket tidigare. Men de har framtiden för sig. – Han är aldrig mer långt borta, bara ett telefonsamtal iväg! säger Lisbeth och berättar att hon och maken snart ska ta ut sin Morris Minor 1000 från 1957, och köra hela vägen till Danmark för att möta Svend-Eriks familj. – Jag blir glad bara jag tänker på honom!