”Sven-Eric Nilssons styrka var hans perfektionism”
Som tidigare meddelats har förre generaldirektören Sven-Eric Nilsson avlidit i en ålder av 83 år. Det är lite över 30 år sedan jag fick mitt första brev från Sven-Eric Nilsson. Jag har kvar det ännu. Det börjar med "Lektorn Tord Jöran Hallberg. Med stort intresse har jag läst er uppsats i Osby hembygdsförenings årsbok om kvarnarna och sågmöllorna vid Simontorpsån" och slutar med "De bästa hälsningar ambassadör Sven-Eric Nilsson, Thunstrasse 67, Bern, Schweiz". Jag sträckte på mig, observerade hans formella stil och förundrade mig över att en ambassadör hade tid och ork med göingsk lokalhistoria på min blygsamma nivå. Jag fick av bekanta sedan veta att Sven-Eric är från det hörn av Hästveda som vetter mot Skeinge, att han varit konsultativt statsråd i regeringarna Erlander och Palme och att han i andra ringen på Hässleholms högre allmänna läroverk av misstag hade fått tag i studentskrivningen i latin och fått betyget A på den. Mina sista brev från honom undertecknade han med "Vännen Sven-Eric". Vi blev genom åren själsfränder i lokalhistoria och min aktning för hans vetande på det området är gränslös. Sven-Erics styrka var hans perfektionism. Han ställde mycket höga krav på sig själv när det gällde att gå till botten i arkiven och att det han skrev blev korrekt. Därav det höga värdet i hans lokalhistoriska gärning. Perfektionismen blev kanske ibland även hans problem; han ställde höga krav även på andra och hatade tvärsäkra dilettanter som spred felaktig information, särskilt när det handlade om hans hemtrakt. "Turistnäringen är lokalhistorikerns största fiende", sa Sven-Eric efter en diskussion han hade haft med folk som försökte göra Ignaberga kalkgrottor till en snapphanenäste. Sven-Eric förklarade att kalken började brytas efter det att alla snapphanar var utdöda, men mötte motstånd från folk som tycks ha ansett att det kunde ju kvitta, bara man fick dit turister. När han försökte rätta felen i en turistbroschyr om Osby blev han ignorerad. Det är en spridd uppfattning att perfektionismen hindrade Sven-Eric från att hinna med särskilt mycket. Det är fel. Han skrev 91 uppsatser och insändare i Norra Skåne med koppling till hembygden. Han skrev 17 artiklar i Osby hembygdsförenings årsbok, sju i Göinge hembygdsförenings årsbok, sex i Wittsjö hembygdsförenings årsskrift och fem i Västra Göinge hembygdsförenings skriftserie. Ingen har överblick över hans produktion; för inte länge sedan hittade jag två sidor om Horns krig av hans hand i Sunnerbokrönika del två. "Far var lite förtegen av sig, utåt sett", skriver Sven-Erics son. Jag skulle snarare vilja säga att han höll distans. Alltid soignerad och elegant var det lätt att uppfatta honom som sval. Till det bidrog respekten för ett fd statsråd. Men vi blev verkligen vänner. En man med resning, en varm hembygdsvän och en lokalhistorisk gigant har lämnat oss. Vi är många som kommer att sakna hans penna.
