”När jag kommer till Fårö tar jag av locket”

Den sistnämnda pjäsen, som har skrivits av Carin Mannheimer, går för utsålda hus, berättar Yvonne. Genomsnittsåldern på publiken är kanske högre än vanligt och publiken består mestadels av kvinnor, även om en hel del män också har hittat dit. Antagligen är det ämnet - livet som gammal på ett äldreboende - som lockar. I den avskalade miljön, som liknar en institution, får publiken bland annat lära känna sju äldre människor. Alla har sina egna personligheter, inget, eller i alla fall ganska lite, har förändrats för att de blivit äldre och inte längre kan bo kvar hemma. Yvonne Lombard spelar Harriet, en kvinna som gärna sätter guldkant på tillvaron och vägrar att ha på sig boendets mjukisbyxor. Vilken är den viktigaste frågan som pjäsen tar upp? – När man har nått över ett visst datum så räknas man liksom inte. Där tror jag Sverige är lite speciellt. I Sydeuropa och Kina vördar man de gamla och tar tillvara på deras visdom. För lite borde man ju ha lärt sig på 80 år. Andra saker som tas upp i pjäsen är underbemanningen i äldrevården och barnen som vill hälsa på men inte hinner med sina gamla föräldrar. – De är mitt i karriären och livet, säger Yvonne och kommer in på sina egna barn, men även sin mamma och mormor, hon som läste sagor och bakade bullar åt sina barnbarn. Även där har det skett en förändring, menar Yvonne. – Jag känner att jag inte räcker till som mormor och farmor. Det är mitt stora dåliga samvete. Det är mycket värre än att vara en dålig mamma. På sitt underfundiga vis berättar Yvonne Lombard att hon som ung mamma tänkte att "så länge mamma är glad, är barnen också glada". – Så jag tog alltid rosen på tårtan och tänkte, 'det är bara jag som förstår hur underbart god den är'. Upptagen och alltid mitt i livet. En ganska glad prick med förmåga att sprida glädjen till andra också, så kan hon beskrivas. – Visst, kroppen är lite risig. Det är lite artros och så. Men i stort mår jag bra. Och jag blir så glad när solen skiner. Snart bär det som sagt av till Fårö. Yvonne säger att de valde ön just för alla soltimmarna och de fria horisonterna. – Himlen är som en stor kupa. Varje år när jag kommer dit känns det som att jag legat hela året i en låda, med locket på. Men när jag kommer till Fårö tar jag av locket.