Arga punkare från Pittsburgh

- Ja, i och för sig röstade jag villigt på honom, men nu är det dags att inse att det fortfarande finns mycket att göra, säger basisten Chris #2 alias Chris Barker. Nu talas det om att kriget i Irak ska fortsätta, och killen vann ändå valet för att han lovade att avsluta det. Utöver USA.s krigsinsatser i den muslimska världen nämner Chris segregation i alla dess former som ett av de huvudsakliga problemen i världen. Människor stängs ute och behandlas illa på grund av alla möjliga orsaker, och det är därför samhället ser ut som det gör, menar han - Folk slåss fortfarande på grund av ras, religion, kön och pengar, och så kommer det att förbli om vi inte finner en högre grad av medvetande. Då kommer vi att fottsätta vara småaktiga och styras av hat. Ni är nästan lika kända för er aktivism som för er artistroll. Kan du inte känna ibland att politiken överskuggar musiken? - Nej, för jag tycker vår politiska engagemang är det viktigaste aspekten av det vi gör. Jag vill inte prata om häftiga basgångar, jag skiter i allt sådant även om jag gillar att spela bas. Vilket inte helt osökt faktiskt för in samtalet på just musiken. Kvartetten står i nämligen precis i begrepp att släppa sitt nya album The People Or The Gun. Det är det nionde totalt, men det första efter en fyraårig sejour hos storbolaget Sony. Vilket märks rätt tydligt. På föregångaren The Bright Lights Of America hjälpte legendariske producenten Tony Visconti – Bowie, Morrissey med flera - till att förfina bandets uttryck, men den här gången tog de ett par steg bakåt till rötterna - Förra gången spelade vi in i flotta studios medan vi turnerade, och det var en bra erfarenhet. Men innan vi började arbeta igen hade vi en lång diskussion om vilken typ av band vi ville vara. Det var då vi bestämde oss för att gå tillbaka och göra som förr. Vi skulle inte bjuda in någon, utan det skulle bara vara vi fyra i ett rum. Det låter nästan som om du ångrar att ni skrev på för Sony? - Absolut inte. I slutänden vann vi ju. Vi spenderade deras pengar i fyra år. De förde ut Anti-Flags budskap och vi behövde varken släppa något som vi inte ville eller gå omkring i lustiga hattar. Fanns det inga problem? Det är klart det gjorde. Etthundrafemtio personer arbetade på kontoret, det gick inte bara att ringa och få skit gjort. Men samtidigt är vi större än någonsin nu. Enligt Chris har tretton år förflutit sedan de första fröna till dagens version av Anti-Flag såddes. I början var bandet mer eller mindre en lokal angelägenhet, och varken han eller någon annan i bandet förväntade sig något mer heller. Det är alltså inte så konstigt att de är mer än nöjda med den position har idag. - Nej, vi känner stor ödmjukhet. Aldrig på miljoner år trodde jag att vi skulle nå så här långt. Det är inspirerande att få resa runt och spela för folk som bryr sig om vad vi gör. Sedan är det klart att om jag haft en tidsmaskin skulle jag ändra en del skit, men jag ångrar ingenting. Vad är ni mest nöjda med? - Bortsett från musiken är vi mest stolta över att vi lyckats skapa ett nätverk av fans som kan fixa klädinsamlingar och annat i samband med våra konserter. Det är en otrolig organisation. Förutom det handlar mycket om hur vi hanterar allt som har med bandet att göra just nu. Vi har ingen manager, ingen producent och ger ut våra grejor själv. Ändå har vi mer fans än någonsin.