Hökmark är mer Europa än sitt parti

En slipad politiker är han utan tvekan, Gunnar Hökmark (M). Igår var han tredje toppkandidat att frågas ut i Sveriges Radio (nu börjar det bli tjatigt men påminner ändå om tiden klockan 7.15 i P1). Fattas bara att han ska vara slipad när han levt så många år i politikens hetluft. Han har varit ordförande i Moderata Ungdomsförbundet (MUF), varit riksdagsledamot mellan 1982 och 2004, partisekreterare 1991–2000 och Europaparlamentariker sedan 2004. I Europaparlamentet är han vice ordförande i den största partigruppen, den konservativa. Han var faktiskt på vippen att som nykomling bli ordförande 2004. Stödet som möjliggjorde att han nästan blev vald kan delvis härledas till hans starka engagemang för de baltiska staterna under tidigt 1990-tal. Något som gjort att han står väldigt högt i kurs i dessa länder. Och här märks det faktiskt att Hökmark mer tillhör de "gamla Moderaterna" än de "nya Moderaterna". Medan Moderaterna som parti blivit mer nationalistiska i sin syn på och hållning till Europasamarbetet så har Hökmark fortsatt en mer positiv ansats till samarbetet. Det är bra att Hökmark, även om han följer med partilinjen, har en annan ingång till Europasamarbetet än vad de "nya Moderaterna" har. För till sist handlar faktiskt samarbetet om att säkra freden i Europa. Svårt för oss svenskar som inte varit indraget i krig på 200 år att ta till oss men likafullt så är det så det är. Hökmark tassade försiktigt fram under den del av utfrågningen som handlade om den svenska modellen och arbetskraftens fria rörlighet. Det handlade om att slå fast att den svenska modellen fortsatt gäller samtidigt som utländsk arbetskraft ska kunna komma hit och arbeta. Även här känns Hökmark, även om han går en delikat balansgång, mer rätt än den försiktiga hållning hans parti har. Men speciellt tydlig med exakt vad han vill blev han inte. Tydligare var hans ställningstagande för principen om fri rörlighet. Kritiken mot Byggnads agerande i det så kallade Lavalfallet i Vaxholm och Socialdemokraternas skrämselpropaganda om social turism var däremot öppen och kom från hjärtat. Ett bra påpekande i sammanhanget var att det inte bara handlar om människor som kommer till Sverige utan också om svenskar som åker till andra länder för att jobba. Miljöpolitiker kommer Gunnar Hökmark aldrig att bli. Hans ställningstagande för en tuffare miljöpolitik känns yrvaket och som en anpassning till den nya partilinjen. En linje som lades om i mer miljövänlig riktning först efter riksdagsvalet 2006. Så sent som sommaren 2006 ansåg Fredrik Reinfeldt i samband med Almedalsveckan att klimatet inte var en prioriterad fråga. Den som sätter miljön högt på agendan i valet till Europaparlamentet har inte mycket att hämta hos Hökmark. Hans stora förtjänster ligger i det genuina engagemanget för Europasamarbetet som sådant.