Gymnasten som blev dansk dynamit

Nu är det 2009. Då var det 1980-tal. För första gången kvalade dansk fotboll till slutspel i EM och VM. Ett landslag med explosivt och tekniskt spel som satte färg på matcherna. Supportrarna klädde läktarna i rött och vitt. Fans som sjöng men inte bråkade, "roliganer", var något nytt i fotbollsvärlden. – Det var ett genombrott för vårt landslag, och vi spelare hade ett fint samarbete med dem på läktarna, säger Morten Olsen. I Sverige spelade ungarna fotboll i danska landslagströjor. "Hvi er røde, hvi er hvide", sjöng de, landslagets kampsång som hördes överallt sommaren 1986. Kan man tänka sig det omvända, danska ungar i blågul dress? – Nej, det vore nog inte möjligt. Det här med arvfienden, det hängde i länge, nu i en annan värld är det borta. Morten Olsen från Vordingborg var gymnast med lysande framtid på barr och plintar. Samtidigt spelade han fotboll. – Springgymnast som det heter på danska. Men jag fick välja när jag var i 15-årsåldern. Smidigheten som jag fick av gymnastiken fick jag nytta av i fotbollen, jag hade väldigt få muskelskador och det var mycket därför jag kunde spela tills jag var över 39 år. Du var klar över vad du ville när du slutade din aktiva karriär 1989, efter sjutton år som utlandsproffs och landslagsspelare. "Mitt stora mål är att en gång få ta hand om Danmarks landslag", sade du i en intervju. Är jobbet som väntat? – Alla som kan leva av sin hobby är privilegierade. Jag har ett fantastiskt jobb. Även om det finns fem miljoner förbundskaptener i Danmark. Men det är positivt att folk i Danmark, och i Sverige, bryr sig om sina landslag. Fotbollen är stor och får uppmärksamhet. Är det alltid bra? – Nu finns det bloggar och webbar och folk kan skriva av sig och inte sällan blir det slag under bältet, rena trakasserier och fula påhopp. Det är en farlig tendens i samhället. Jag har en känsla av att medierna lägger sig i fåran av allmänhetens tyckande. Och så finns experterna som analyserar utan att ha något ansvar. Vi sitter på det danska fotbollsförbundet anläggning i Bröndby. Utanför fönstret sommar, sol och gröna fotbollsplaner. Kaffe i kopparna, mazarintårta som smälter i munnen. Olsen har nyss presenterat sin trupp till VM-kvalet mot Sverige på Råsunda den 6 juni. Danmark leder gruppen. Om allt går vägen får han uppleva sitt sjätte mästerskap med landsholdet. Tre som spelare, och ett tredje som förbundskapten. Hur går det på Råsunda? – Då möts två lag med lite skillnader i spelsättet. Sverige har inte förlorat, vi har inte förlorat. Dagsformen avgör. På danska brukar vi säga att det handlar om att komma med rätt ben ur sängen på morgonen. Vilka skillnader ser du? – Inte så många. Sverige har många konstruktiva spelare. Tiden när en spelartyp som Pär Zetterberg inte fick plats i laget är borta. Men Sverige har alltid varit en stor fotbollsnation, det landslag ni hade i USA 1994, ja vilket kanonmittfält med Thern och Schwarz. Du var i Malmö nyligen och såg allsvensk fotboll. Vad tycks? – Det var inget strukturerat 4—4—2, det visar att det sker förändringar på andra sidan sundet. Säger en som hyllar offensivt spel med snabba tillslag. Men med järnkoll bakåt.