Rockhistoria på Markans innergård

Hursomhelst så visar rockens största anti-hjältar definitivt var skåpet ska stå. Med ett publikfrieri som ligger på ett konstant minimum och ett låtmaterial som inte skäms för sig så inser man snabbt att gammal är äldst. Visserligen inleds konserten med ett par rocklåtar av klassiskt snitt som framförs snyggt, rakt och utan extravaganser. Men därefter tar bandet ut större och större svängar i sitt set. När Kim Gordon släpper basen och tar över mikrofonen så sveper stora delar av den moderna rockhistorien över Markans fullsatta innergård. Grunge, Riot Grrl och allt som slår sig för bröstet för att få kalla sig alternativrock ramlar över en med full kraft i något som inte kan kallas för något mindre än ett ursprungligt uttryck. Det är punkigt för att det är hänsynslöst och inte ber om ursäkt. Det är pop för att melodierna ligger inne med en smittorisk värdig en pandemi. Det är rock för att det dånar fram och fläker ut sig på ett rakt igenom skamlöst sätt. Och som fogmassa spränger Sonic Youth in sina molande, olycksbådande dissonanser och kaotiska ljudmattor mellan det där lättsamma gunget och den svårmodigt krävande attityden. Klassikern Scizophrenia sitter som en sportkeps mitt i setet och precis när jag senare tyckte att det började låta platt så låter bandet sina experimentella sidor ta plats igen. Thurston Moore bygger massiva, psykedeliska väggar av gitarrljud som för tankarna till Robert Fripp och King Crimson. Och när Sonic Youth spelar nyare låtar och i synnerhet från allra senaste skivan ”The eternal” så visar de på ren riffglädje. Mot slutet av konserten har publikskaran tunnats ut rejält och det går bara att konstatera att många inte bara har missat en grym spelning utan även en stor dos rockhistoria.