Koolast i Sverige
Denna lördagskväll känns det som att Phoenix stulit de flesta i Jenny Wilsons fanbase. Men efter hand strömmar folket in. Jenny själv står på scen som en Pippi Långstrump 30 plus, i en rutig klänning, illturkosa strumpbyxor och en stor, blå slokhatt. Hon har en lite teatral, självsäker utstrålning. Det känns lite läskigt att recensera en artist som man beundrar så mycket som jag beundrar Jenny Wilson. På första skivan ”Love and Youth” gjorde hon underbart originell pop. Nya skivan ”Hardships!” är svår att placera i en genre överhuvudtaget. Och det är låtarna från den Wilson satsar på ikväll. Hon har klart rört sig mot det souliga, mot RnB. Hennes vackra nästanfalsettröst blandas nu upp med ryckig rapsång. Låtarna hamnar precis var som helst, men återvänder alltid till en stark melodi. Det blir det perfekta mötet mellan arty konstighet och tilltalande melodier. Helt plötsligt kör hon en liten dansföreställning mitt i en låt, i nästa stund blir det gospelstil och allsång. Det nya är så bra att man nästan inte är intresserad av att höra gamla hits. Supersouliga singeln ”The Wooden Chair” är något av det mest spännande som hänt musikmässigt detta år. Jenny Wilson är bästa och koolaste musikern i Sverige, helt klart.
