Ternheim har det mesta

Jag har aldrig varit särskilt imponerad av Anna Ternheim men efter att ha sett henne på Fiestascenen kan jag sälla mig till beundrarskaran. Hon är väldigt bra live, förmodligen bättre än på skiva. Hennes musik får nerv och liv när hon står på scen. Black sunday afternoon, en låt som tydligen handlar om bortrövade barn, är en av höjdpunkterna. Schysst groove med cello på toppen, en riktig höjdare om ni frågar mig. Även The damaged ones är riktigt bra. Trots att hon spelar på festivalens största scen lyckas hon skapa en intim känsla, ett rum för henne och publiken där hon leder en vid handen med hjälp av musiken. Imponerande helt enkelt. Men jag kanske borde ha väntat mig det, hon har ju trots allt belönats med flera grammisar.