Jag blev ganska irriterad idag då det i radioprogrammet mellan ett och tre talades om Wanja Lundby-Wedin. En reporter (eller vad han nu är) pratade om tunga kritiker som inte uttalat sig om hennes senaste bravad. Vad är en tung kritiker och varför? Min fråga; varför är det bara "tunga" kritiker och inte dess arbetsgivare som räknas när det gäller kritik och hur kan det komma sig att vi inte räknas tunga? Ibland har jag en känsla av att är man politiker, fabrikör/arbetsgivare, fackpamp eller annan tung person så kan man komma undan med det mesta utan att behöva bry sig om "basic" som till exempel vad är mitt och vad är ditt? Hade jag som lätt kritiker/person försökt med samma sak hade jag troligtvis blivit inburad med dryga böter. Varför är inte alla lika inför lagen? Varför blir samma sak olika bedömd beroende på vem/vad jag är? Vi börjar snart kunna säga om politiker som vi ofta gör om någon som bara pratar strunt timme efter timme vilket händer. Det som retar mig är att de får betalt för detta. Hade jag gjort detsamma, då skulle jag ha blivit utskrattad och inte fått betalt oavsett hur intelligenta mina uttalanden varit. Mycket kan man ju tycka vad man vill om men när det tunga gardet får betalt för sina misstag och dylikt då är det osmakligt. När de sedan ovanpå allt ihop får nya jobb och pensioner då är det riktigt osmakligt. Hade jag gjort dylika misstag så hade jag blivit både arbetslös och skade-ståndsskyldig för bedrägeri. Är detta rättvist? Ska det vara så? NEJ! Sedan har vi det här med löner, bonusar, pensioner för det tunga garde som bara höjs och höjs, befogat eller inte. Vi i det lätta gardet får minskad a-kassa, sjukförsäkring, pension och annat rörande vår försörjning. Där politikerna gör det mesta för att vi inte ska kunna tjäna allt för mycket för då kan vi ju inte som arbetsgivare betala det tunga gardet deras löner, bonusar och pensioner. Skolor, vård och omsorg är snart bland Europas sämsta om det får fortsätta på den linje som vi är inne på. Viktig fråga; vilken kompetens är det då tänkt att vi ska ha på dem som är tänkt att bli våra nya "rattare" av vår framtid? Vården och omsorgen av dem som har varit med och byggt upp. slitit, släpat, gnetat för att vi ska ha det bra är snart under all kritik. De som nu beslutar om detta bör tänka på att de själva ska komma att behöva ta emot, tigga, be för att få utnyttja dessa våra "rättigheter". Precis som vi kan de bara äta sig mätta, bo på ett ställe i taget och inga pengar ta med sig till andra sidan. Detta som vi på svenska kallar för prioritering och som för de styrande kallas fördelningspolitik, finns det fortfarande någon som vet vad detta står för och betyder? Jag vet, vet någon annan? Kontentan av allt detta blir att vi måste gå lite bakåt för att återigen kunna gå framåt. Det tunga gardet är inte så tungt när alla vi arbetsgivare kan bruka allvar med att ena oss för vilken väg vi ska gå på i framtiden. @$: