Hot Leg råare och enklare

De kom som en frisk stormvind i början av decenniet och bevisade att glamour, falsettsång och showande med over the topideal inte alls var så ute i rockvärlden som alla påstod. The Darkness hyllade till mångas glädje hårdrockens storheter från sjuttio- och åttiotalen helt ogenerat. Succén kom till synes snabbt, debuten Permission To Land blev en multimiljonsäljare och ynglade av sig fettrika anthems som I Belive In A Thing Called Love och Get Your Hands Off My Woman. Men som så många gånger förr blev (rock) sagan kortlivad. När uppföljaren kom var basisten utbytt och frontmannen Justin Hawkins desillusionerad och fast i ett knarkmissbruk. Men det skulle bli värre. I slutet på 2006 meddelade sångaren att han tänkte hoppa av tåget. – Ärligt talat hade jag fått nog vid det laget, erkänner han. Alla låtsades vara förvånade, men jag hade personliga problem och tyckte det var jobbigt med de musikaliska meningsskiljaktigheterna. Jag behövde ta ett break, men det hade inte varit schyst att låta de andra vänta på mig. Två och ett halvt år har gått sedan avhoppet och Justin har gått vidare. Hot Legs debutalbum Red Light Fever är väl det tydligaste exemplet på det även om referenserna till The Darkness är svåra att undvika när man ska beskriva soundet. – Hot Leg är lite råare. Vi låter definitivt enklare här och där, jag har alltid tyckt att "less is more". Det blev väl lyxigt med The Darkness ibland, och det gäller särskilt den andra skivan som vi gjorde med (Queens producent) Roy Thomas Baker. Han är ett geni, men ljudbilden fick i hög utsträckning hans stämpel. Jämförelsen med The Darkness är oundviklig, men blir du inte störd på den fokuseringen ibland? – Jo, jag måste erkänna att det kan bli trist att prata om det jämt. Men folk frågar om det, och nio gånger av tio är det okey medan jag bara vill gå vidare den tionde. Förhoppningsvis slutar det när nästa album är ute. Det hade varit trevligt att slippa leva i skuggorna i all evighet. Red Light Fever är till stor del Justins eget skötebarn. Inte nog med att han står för produktionen, mixningen och annat studioarbete, han har även skrivit all musik och större delen av texterna. I samband med detta berättar Justin också om det många undrar över utan att för den sakens skull avslöja allt. Ja, vissa självbiografiska "väldigt personliga" rader finns i texterna, men vilka tänker han inte avslöja. Däremot är han noga med att påpeka att skivans mest iögonfallande lyrik är författad av polaren Chazz. Titlar som I"ve Met Jesus och Gay In The 80s låter inte direkt som något Justin har skrivit, och det har han inte heller. – Det är de mest kontroversiella låtarna. Själv känner jag mig mer komfortabel med att skriva från hjärtat, men Chazz kan säga saker jag inte vågar. Du verkar ju trivas väldigt bra med situationen just nu, men var det inte lite trist ändå att börja om från början igen med ett nytt band? – Inte precis. Det här är inte hårdare än något annat. Även om The Darkness fortsatt hade det ändå varit tufft. Vi hade varit tvungna att vinna över folk då också, så det spelar inte mig någon roll. Fast det bästa med det här bandet är att vi är kompisar. Vi är alltjämt inne i en smekmånadsperiod. Och hur ser du på allt som hände med The Darkness då. Har du lyckats distansera dig från det i dag? – Det har jag alltid kunnat göra. Jag tog det aldrig så allvarligt, jag tyckte hela tiden det fanns viktigare saker här i livet. En del av mina kollegor är frustrerade över att jag inte vill skriva en biografi om det här, men jag tycker livet är för kort för det. Det var coolt att vara med The Darkness. Sedan var det inte det längre. Nu känns det coolt att vara med i Hot Leg.