Opinion

Skandalförslag i Osby

Opinion
Opinion Förslaget att dra ner på öppettiderna på förskolorna Ängsgården och Hasselgården till klockan 8-17 slår allra hårdast mot dem som arbetar i andra kommuner men betalar sin skatt i Osby.
PREMIUM

Förslaget att dra ner på öppettiderna på förskolorna Ängsgården och Hasselgården till klockan 8-17 slår allra hårdast mot dem som arbetar i andra kommuner men betalar sin skatt i Osby. Det blir ett utmärkt sätt att få dem att flytta från kommunen med mindre skatteinkomster som resultat. Att ha förskolor med så begränsade tider känns absurt. Det är inte många som har sitt arbete just mellan 8.20 och 16.45 och det är den arbetstid man rimligen kan ha om man efter lämning ska ta sig till en arbetsplats i Osby. Om man arbetar på annan ort så måste arbetstiden vara ännu kortare och just inom denna tid. Att få fortsätta ha sina barn på den förskola man har skolat in dem på och där de trivs känns som oerhört viktigt. Förslaget kommer inte bara att beröra barnen på Ängsgården och Hasselgården utan även barnen på de andra förskolorna som ska flyttas runt för att passa förskolornas tider. Det blir rena flyttcirkusen som bara resulterar i otrygga barn som sedan kan kosta mer med ökade problem i skolåldern. Om man lägger till minskade skatteinkomster på grund av utflyttning så blir detta förslag inte längre någon besparing för kommunen.

Redan prenumerant?
1 kr första månaden
Alla Premiumartiklar för 1 kr första månaden, därefter dras 99 kr per månad. Bindningstiden är aldrig mer än en månad. Säg upp när du vill.
Ingår i Norra Skåne Premium
  • NorraSkåne.se - Alla artiklar på NorraSkåne.se
  • Norra Skåne-kortet - Förmånliga erbjudanden varje månad
  • Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg

Opinion

Danmarks dubbla budskap

Opinion
Opinion

Danmark kommer att fortsätta med gränskontroller mot Sverige till maj 2022. Detta trots att man försöker rekrytera personal från Sverige till ett Köpenhamn som skriker efter arbetskraft. Regeringen tänker tydligen inte göra något för att underlätta pendling mellan länderna den här gången heller.

Att hålla gränsen mot Sverige stängd är ett enkelt sätt för den danska regeringen att plocka billiga poänger genom att koppla gängkriminalitet och islamism till Sverige. Det som inte är invandrarnas fel är Sveriges fel. Tidigare klagade man på svenskarnas fylleri, samtidigt som man mycket gärna sålde öl till dem. Nu försöker man värva skånsk arbetskraft, samtidigt som man försvårar rörligheten mellan länderna genom att komplicera pendlingen med gränskontroller. Krögare och nöjeslokaler i Köpenhamn kommer knappast att tacka regeringen för att man gör det mindre attraktivt både att arbeta i och att besöka huvudstaden.

Att ta bort gränskontrollerna post corona hade varit ett gyllene tillfälle att tillsammans kickstarta Örestads ekonomi. Resor över sundet för nöje och shopping har gynnat båda länderna i decennier.

Den svenska regeringens Stockholmsfokus har lett till en brist på förståelse för Skåne och Örestadsregionen som den med rätta har fått kritik för. Men den kan i alla fall skylla sin bristande fingertoppskänsla på geografiskt avstånd som skapar okunnighet kring rörlighet och ekonomi i Örestad. Vad den danska, Köpenhamnsbaserade regeringen har för ursäkt för att sinka den ekonomiska återhämtningen är oklart. Danmark menar att det handlar om att stoppa islamister. Sverige ska kanske svara med att stänga gränsen så inga danska islamofober kommer hit och försöker bränna koraner i allmän förstörelselusta.

Post corona fanns ett hopp om att Örestadsregionen kunde lära sig av de misstag som gjorts när man motarbetar varandra i kampen mot corona, men någon ny guldålder för samarbetet blir det uppenbarligen inte.

Opinion

Vindkraft är någon annans problem

MALMÖ 2011-01-29Vindskraftparken Lillgrund i Öresund söder om Malmö.Foto: Stig-Åke Jönsson / SCANPIX / Kod 70040
Foto: TT
Opinion
Opinion

Vindkraften är en central del i omställningen till ren energi och nödvändig om man ska klara målet med 100 procent förnybar elproduktion till 2040. Användningen av det kommunala vetot mot vindkraft gör att det i nuläget är oklart hur man åstadkomma det. Skånska kuststäder tycker det är viktigare att turister ska tycka kustlinjen är vacker. De planerade vindkraftverken mellan Smygehamn och Abbekås hotas av att alla tycker att vindkraftverk gott kan byggas någon annanstans.

Att vindkraftverk upplevs som besvärliga på land, där boende i närheten menar att det väsnas och skrämmer djur är något så när begripligt. Men det luktar Öresundsbro-demonstration om protesterna mot vindkraftverk ute i vattnet.

Smygehamn är ljuvligt vackert. Att vindkraftverk är så fula att de skulle förstöra kustlinjen stående långt ute i vattnet är fånigt. För den som tittade ut över vattnet varje dag skulle det finnas en tillvänjningsperiod innan man sannolikt skulle sluta lägga märke till dem.

En gemensam nämnare för personer som protesterade ivrigt mot Öresundsbron innan den byggdes och var övertygade om att det skulle bli katastrof med en fast förbindelse är att de känner sig lite löjliga i efterhand. Bron har blivit lika självklar som Stens huvud eller något annat naturligt skånskt landmärke. Även bron sades förstöra kustlinjen och det vackra Öresund. Nu säger turister istället att de vill se Öresundsbron när de kommer.

Alla tycker att energiförsörjningen och den gröna omställningen är någon annans problem. Någon annan badort kan ha fula vindkraftverk, menar man, som om regeringen vill bygga vindkraftverk för att sabotera för svenska semesterorter och inte för att vi behöver all ren energi vi kan få. Städer som inte vara med och producera energi, trots eventuell ekonomisk ersättning, för att värna sin fina kustlinje bortser från att klimatförändringarna bland annat orsakar stranderosion. Om stranden faller i havet kommer det definitivt att sluta komma turister som vill titta på utsikten.

Opinion

Köpenhamn eller Skellefteå

Jobb i Köpenhamn är rimligt att pendla till.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Opinion
Opinion

1.3 miljoner svenskar i vuxen ålder kan inte försörja sig genom eget arbete. Det visar färska siffror från Svenskt näringsliv. Professor Johan Eklund från Entreprenörsskapsforum menar att den korrekta siffran kan vara för lågt räknad eftersom vuxna studerande, omkring 500.000 personer, också saknar egen försörjning eftersom de lånar till sina studier.

Klart är att antalet är förödande högt och speglar hur allt fler misslyckas med att ta sig in på arbetsmarknaden, inte minst utlandsfödda. Ändå saknas inte jobb. Tvärtom rapporterar företag runt om i landet att det är svårt att få tag i personal.

Det finns flera förklaringar till det. De arbetslösa har till stor del svag utbildning eller utbildningar som inte passar arbetsmarknadens behov. Dessutom finns en stark ovilja till geografisk rörlighet. De stora industrisatsningarna i norra Sverige riskerar att stupa på grund av arbetskraftsbrist. Människor vill inte flytta.

På 1960-och 1970-talet var pressen stark på människor att vara geografiskt rörliga för att kunna försörja sig genom arbete. Idag är den pressen svagare.

I Skåne, i synnerhet Malmö, är arbetslösheten hög. På andra sidan Öresund, i Köpenhamn, råder det stor arbetskraftsbrist. Att vägra pendla till ett arbete i Danmark borde inte vara ett giltigt skäl till att stämpla som arbetslös eller att uppbära försörjningsstöd eller deltaga i tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder.

Ytterst är det välfärdsstaten som står på spel. De offentliga bidragssystemen till de som inte försörjer sig genom eget arbete tränger undan andra angelägna utgiftsområden som skola och äldreomsorg. När så många saknar egen försörjning och bidrar till pensionssystemet blir också de framtida pensionerna usla, både för denna stora grupp men även för andra som är beroende av den allmänna pensionens storlek.

Det är dags återlansera det som arbetarrörelsen stod för i sin barndom, ”gör din plikt, kräv din rätt.”

Lars J Eriksson

Opinion

Jämställt bakom ratten löser chaufförsbristen

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte lockade mig.

Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det, eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att jag istället hamnade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer. Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbil har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Opinion

Alla behövs i arbetet mot antisemitismen

Opinion
Opinion

Den för Malmö centrum trafikmässigt omtumlande konferensen mot antisemitismen är avslutad.

Feedback har kommit från den judiska församlingen och från biskop Antje Jackelén.

Rabbi Moshe David Hacohen menar att konferensen nog var bra, men att man borde fokuserat mer på Malmö, eftersom det är en plats där en liten judisk församling försöker samarbeta med staden för att praktiskt motverka antisemitism.

Man kan förvånas över att Sveriges ärkebiskop Antje Jackelén inte var inbjuden till konferensen. Ingen annan från Svenska kyrkan heller, för den delen. Ärkebiskopen menar att det är omöjligt att bekämpa antisemitismen utan trossamfundens medverkan, vilket hon lär ha rätt i. Som Lunds biskop Johan Tyrberg skrev i en debattartikel i tidningen bör den lutherska kyrkan ta större ansvar för att motverka och reagera mot antisemitism. Att ett trossamfund kan förstå utmaningarna för ett annat bättre än sekulära kan är givet.

Ett exempel på detta är kyrkans kritik mot Migrationsverkets hantering bland annat av asylsökande konvertiter, där de bland annat menar att migrationsverkets anställda inte har tillräcklig kunskap för att kunna avgöra om asylsökande är troende eller ej. Om man ordnar en konferens om en religion som representant för en sekulär organisation får man vara lite ödmjuk inför främst den judiska församlingen men också inför att ledare för andra samfund kan ha värdefull insikt att bidra med.

Om någon tvivlade på om konferensen behövdes i Malmö så gick nazistiska Nordiska motståndsrörelsen från klistermärken till en motbjudande ljusshow som förnekar förintelsen på synagogens fasad. Att enbart lysa text på husfasader hade kunnat vara ett hyss, om det inte sårat så många känslor. Judar med album fulla med släktingar som avrättats av nazisterna upplever det så klart som kränkande att man projicerar sådan lögnaktig smörja på deras gudstjänstlokal.

Arbetet mot antisemitism har bara börjat.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Axofinans

Personlig ekonomi under och efter Covid-19

Axofinans.se Den rådande pandemin har slagit hårt mot Sveriges ekonomi, med fallande tillväxt och en stigande arbetslöshet. För många är Coronaviruset främst associerat med dess ekonomiska inflytande, snarare än hälsokonsekvenserna som viruset medför. Detta är fullt förståeligt, eftersom pandemin krånglat till det finansiellt för svenskar runtom landet, och det kan vara svårt att förstå sig på hur man bör gå tillväga framöver gällande den personliga ekonomin. Det är viktigt att inte ta känslomässiga beslut baserat på dagssituationen – långsiktigt tänkande är det som kommer att rädda ekonomin, både under och efter Corona-eran.

Coronakrisen har medfört ekonomiska svårigheter globalt, och Sverige är inget undantag. Det kan vara svårt att veta hur man bör agera framöver gällande ens personliga ekonomi när hela världen befinner sig i krisläge. Det viktigaste att ha i åtanke är att denna kris kommer att nå sitt slut så småningom, trots att vägen framåt ser ut att bli längre än förväntat. Man bör därför inte ta några större finansiella beslut till följd av pandemin: pengar som investerats i aktier och dylikt bör lämnas ifred, tills dess att situationen stabiliserat sig.

Utöver det är det rekommenderat att ta väl hand om den personliga finansen, eftersom situationen kan komma att förvärras inom snar framtid. En andra våg verkar mer och mer möjlig, och kan medföra en stor ekonomisk nedgång för den svenska ekonomin – som förlitar sig främst på sin export. Det här är vad man bör fundera över gällande den personliga ekonomin både under och efter den nuvarande världssituationen.

Mindre företagsägare värst drabbade

De som drabbats hårdast ekonomiskt av Covid-19 är mindre företagsägare, särskilt de som arbetar inom turismbranschen. För sådana personer kan det vara svårt att finna en balans mellan företagets ekonomi och den personliga ekonomin. Det är viktigt att hålla dessa separat, och att se till att den personliga ekonomin håller sig stabil, även i de fall då företaget ter sig fallera.

Refinansiering av lån

Att försöka beta av flera lån samtidigt under en ekonomisk kris är inte lätt. Avbetalning av samtidiga lån innebär många olika minimibelopp att betala samt vanligtvis en högre än nödvändig ränta. Med en refinansiering av ens lån kan man samla alla sina tidigare lån på en och samma plats, och därmed få möjlighet till en lägre ränta samt lägre månadsbetalningar.

Detta innebär självklart mer pengar över i slutet på varje månad och en högre nivå av ekonomisk säkerhet. En refinansiering är ett särskilt attraktivt val för den som tidigare använt sig av lån där standarden är skyhöga räntor, exempelvis sms-lån. Sådana lån kan vara svåra att betala av inom en rimlig tidsram och kan innebära framtida problem med Kronofogden om man inte är försiktig.

Börssituationen som den ser ut idag är inte permanent

Turbulensen man kunnat observera hos aktiemarknaden på senare tid kan vara ångestgivande, men det innebär inte att man bör paniksälja. Det är bäst att vänta ut pandemin innan man rör sina aktier, eftersom marknaden eventuellt kommer stabilisera sig. Precis som med det mesta i finansvärlden, är det bäst att tänka långsiktigt, eftersom man annars riskerar förlora stora summor på sina tidigare investeringar.

En buffert gör stor skillnad

Går saker och ting snett i framtiden, är det viktigt att man inte hamnar i en situation där man måste låna pengar av familj och vänner för att klara sig. Att spara till en buffert är därför essentiellt för en säker privatekonomi. Vanligtvis räcker det med tre månadslöner för de flesta nödsituationer. Om inkomsten minskar eller man plötsligt blir av med arbetet, kan en sådan buffert lätta på stressen och bidra till en mildare övergångsperiod.

Många bäckar små gör en stor å

Privatekonomin under Covid-19 bör inte utsättas för drastiska åtgärder eller panikartade ekonomiska beslut. Små, men goda, finansiella val är allt som behövs för att säkerställa en god ekonomi både under pandemin men även framöver.

Sammanfattningsvis bör man fundera över följande för privatekonomin:

– En buffert. Slår nöden till behöver man ha pengar att tillgå tills dess att krisen är över.

– Omfinansiering. Flera mindre lån innebär högre utgifter per månad och kan leda till en nödssituation om ens privatekonomi försämras.

– Lämna investeringarna ifred. Situationen kommer att stabilisera sig så småningom, men det gäller att vara tålmodig.

Opinion

Mer jämställt bakom ratten

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en väldigt givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte var något som lockade mig.

Vad göra? Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten, jobbade säkerligen mycket men ändå rätt självständigt. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att min yrkesväg kom att se annorlunda ut och slutade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en rätt lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. Vi har på senare tid kunnat se hur det råder skriande brist på chaufförer i Storbritannien, inte på grund av Brexit men för att nyrekryteringen inte fungerar trots löner på uppemot 70.000 kronor i månaden. Men det är inte ett brittiskt fenomen. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer.

Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbilar har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Opinion

Vems landsbygd?

Ebba Busch och Annie Lööf i Storkyrkan inför riksmötets öppnande.
Foto: Jessica Gow /TT
Opinion
Opinion

Kristdemokraterna vill bli det nya landsbygdspartiet. Av Ebba Buschs instagramflöde att döma har traktorn blivit hennes huvudsakliga transportmedel. Det är glesare mellan kändisfesterna. Hon verkar ha dansat färdigt med influencers och omfamnat sin nya image som talesperson för undersköterskan på landet. Hon bor själv på landet, som hon påminner oss om några sekunder in i varje intervju. Strax utanför Uppsala, så ensligt är det inte.

Kristdemokraternas retorik om landsbygden låter ibland som en parodi på hur en konservativ amerikan pratar om hjärtlandet när hen är förbannad. Som om landsbygden var dränkt i bensin och traditionella familjevärderingar. Många frågar sig om passionen har någon sakpolitisk substans.

I Aktuellt förra veckan krävde centerledaren Annie Lööf av Ebba Busch att komma med något mer än nyord som hjärtland. Hon ställde centerpartiets satsningar på fler mackar och livsmedelsaffärer, mer bredband och mindre regelkrångel för småföretag mot KD:s vaddå? Ebba Busch svarade att en röst på Centern är en röst på Miljöpartiet. Hennes sakpolitiska offensiv är fortfarande höljd i dunkel. Partisekreteraren Peter Kullgren har fått i uppdrag att uppdatera det landsbygdspolitiska programmet och förväntas vara klar till årsskiftet. Men på en presskonferens i augusti tog han upp jakt, bilar och polis. KD vill också minska regelkrångel, för lagliga vapenägare.

Partiets syn på landsbygden är amerikaniserad och nedlåtande. På centerpartiets partistämma låter det annorlunda. Man hör om en landsbygd som är modern och mångfasetterad. Den utgörs av småföretagare som deltar i den gröna ekonomin och värnar miljön. Inte av kulturkrigare som hatar Greta Thunberg.

Ett element av kulturkrig finns det ju. Den som ska hjälpa KD att uppdatera landsbygdspolitiken är centerpartiets tidigare riksdagsledamot Staffan Danielsson. Det var migrationspolitiken som gjorde att han och partiet gick skilda vägar, inte landsbygdsfrågor. Rekryteringen kan tolkas som en symbolisk vinst för KD, men frågan är vad den innebär för landsbygdspolitiken. Blir den ny eller en amerikansk version av Centerns?

Opinion

En felöversatt samhällskritik

Opinion
Opinion

Netflix största tittarsuccé någonsin är en koreansk serie där ekonomiskt utsatta personer tävlar mot varandra med livet som insats. Squid Game är mörk, rolig och enormt sorglig på samma gång. Det är riktigt bra TV.

Samtidigt är det intressant att vi fallit för en djupt politisk och antikapitalistisk serie som är en kritisk kommentar till den koreanska samtiden, som de flesta vet mycket lite om. Galningen som rekryterar deltagare förklarar allvarligt att tävlingarna, till skillnad från livet, är rättvisa. I den mardrömslika Squid Game-verkligheten tävlar alla på samma villkor, det är livet som är riggat till rika och mäktigas fördel.

Hemma kallar vi översättarna på streamingtjänster för Börje och Maggan, eftersom översättningen tenderar att låta lite ”Biffen och Bananen” från pilsnerfilm, särskilt när grovt språk ska översättas. Terminologi blir ofta parodiskt felöversatt. Säkert handlar det om tids- och resursbrist.

Efter hård kritik från koreaner verkar det vara samma problem med översättningen av Squid Game. Om Korea blir den nya storproducenten av internationell underhållning, vilket vore trevligt eftersom K-drama ofta håller hög klass, måste man kunna översätta serierna ordentligt så publiken vet vad den tittar på. Vi skulle kunna lära oss mycket både om Korea och om den asiatiska ekonomin, som vi påverkas av, samtidigt som vi blev underhållna. Att bli underhållen och blir smartare samtidigt är det bästa av båda världar.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL