Skolan i fokus i bok tre om skomakarens söner

I seriens tredje och sista bok låter författaren Artur Strid läsarna följa berättelsens jagperson Sven Rune som fått ett stipendium och blir den första i släkten att göra entré i realskolan. Brodern, Hans Erik, kunde ha fått samma chans men den gången var stipendiet vikt för sonen till en bättre bemedlad bybo vars barn förmodades ha större utbyte av att gå den lärda banan.

Boken är färdigskriven och väntar på korrekturläsning för att någon gång under hösten hamna på bokhandlarnas bord. Skolgången och de förvecklingar som uppstår i samband med studierna står i fokus för trilogins avslutande del. Just därför räknar Artur Strid med att få extra många läsare. – Många har ju egna minnen från skolan och jag vet att de flesta tycker att det är intressant att läsa om hur andra upplevde hur det var. I boken ligger läroanstalten i fråga i Björköns grannby Äsphult. Artur Strid säger inte emot om någon frågande för Älmhult på tal. Det var på samrealskolan i den sistnämnda byn han själv gjorde de erfarenheter Sven Rune får göra i boken och författaren sticker inte under stol med att det mesta är hämtat rakt ur minnet. Det första som mötte den något osäkre realskoleeleven var rektorns fråga på skolgården: – Och vad har du här att göra..? Trots att Artur Strid själv med åren blev lärare och rektor är hans omdömen om magistrarna i Äsphult inte alltid av det kollegiala slaget. – De flesta eleverna kom från bildade hem, och för de av oss som inte hade skolade föräldrar fanns sällan utrymme. Rektorn var en framåtsyftande pedagog, men han hade liten förståelse för elever som mig. Men det fanns undantag bland lärarna och de betydde mycket. Bland byborna i Hökön hade inte heller alla full förståelse för att skomakarns pojk skulle utbilda sig. – Det handlade nog inte om avundsjuka. De flesta tog det som självklart att man skulle börja arbeta efter grundskolan och var stolta över att de äntligen kunde tjäna pengar. Skolans nedlåtande inställningen till sämre lottade elever avtog stegvis under 1950-talet och med enhetsskolans och grundskolans inträde försvann de sista resterna. Själv drog Artur slutsatser för livet. En av hans insikter var att elever aldrig ska underskattas. – Och som skolledare har jag alltid haft ett särskilt öga för de elever som inte haft det så bra där hemma. Efter fullbordat yrkesliv njuter Artur att få använda tiden till att skriva. Trilogin om Björkön är avslutad. Men det finns annat att fästa på papper.