Artikeln saknar rubrik
Men Jacqueline Käslin och Toni Gort på sin gård i Hultet i Västra Torup känner djuren. Jacqueline rör sig vant i flocken mellan alpackorna som kvickt skuttar till och far runt, men när hon kommer fram till fölet Farah blir bemötandet annat. Farah låter sig smekas och klappas och Jaqueline har inga svårigheter att förevisa henne. - Farahs mamma dog när Farah bara var tre veckor. Men ett annat sto adopterade henne - Jaqueline gör en gest och pekar ut stoet - och Farah blev väl omhändertagen. Hon hade själv ett litet föl och trädde ovanligt nog in som fostermamma. - Men mjölken räckte inte så vi fick mata Farah med flaska också, berättar Jacqueline. Sedan dess är Farah tam och låter sig klappas. Under tiden har Toni lyckats fånga ett annat föl. Det är alldeles nyfött, kom till världen för tre dagar sen, och har alltsedan dess haft ett rött, skyddande täcke på sig. Nu ska det av, och Toni griper tag om halsen på fölet. Han leder iväg det mot oss, från dess mamma. Det gillar hon inte, och protesterar. Hon bräker och flåsar, och kastar ett ilsket getöga på fotografen. Ska hon sparkas kanske? - De sparkas inte och bits inte heller, men de spottar ibland, säger Toni. Men täcket är redan avtaget och oron lämnar stoet som hoppar iväg med fölet vid sin sida, bort till resten av flocken. - Alpackor är flockdjur, berättar Jacqueline. De är tåliga djur som härstammar från Anderna. De flesta finns i Peru, några i Chile, och så har de spridits. I Schweiz har de funnits i 20 år. Eftersom de är vana vid höglandsklimat, passar de bra också i våra nordliga trakter. De vinterstallas inte men har fritt tillträde in i ladugården. Gräs, hö och ensilage är deras föda. Lite kraftfoder får de ibland. Medan vi pratar lägger sig djuren till ro i backen. Det blänker lite i solskenet om deras ull. - Vi klippte dem i maj, berättar Jacqueline. Den bästa ullen är sadelullen, på ryggen, men ullen på skuldrerna och länderna är också bra. Ullen lämnar hon sedan till spinning och får tillbaka färdigt garn, som hon säljer. - Ullen är fantastisk, konstaterar hon. Den är mycket mycket tunn, och varje fiber är ihålig, så därför värmer den på vintern och svalkar på sommaren. Det passar bra till bäddtäcken, som fylls med obehandlad alpackaull, något som Jacqueline har låtit göra av en del av den ull som djuren givit. För det är för ullen man håller alpackor. - Köttet är mycket gott, men slaktvikten på ett djur är kanske trettio kilo, och eftersom en hingst som inte går till avel kostar sextiousen kronor blir kilopriset högt, säger Tony. Och fastän det nyfikna stoet är motsträvigt när Tony än en gång lyckas gripa tag i hennes långa hals är ullen len och mjuk. Pälsen är tjock och varm och berättar om en helt annan, kargare miljö än det leende landskap som alpackorna dåsar i idag.
