”Vi bor på Backagården”
– Folk har så mycket förutfattade meningar, är det första de säger när vi kommer dit. – Ni tror att alla som bor här är pundare, men vi har olika bakgrund. Vi är här för att bygga upp våra liv. Joakim Nilsson, Morgan Fogell och Mikael Fredriksson tröttnade på skriverierna och snacket om att ett hemlöst par inte skulle lastas för att de vägrade bo bland knarkare och kriminella. De bjöd in Norra Skåne för att ge sin syn på boendet – och för att berätta att även de är människor med hopp om ett bättre liv. Medan himlen fäller sina tårar över Finjas åkrar slår vi oss ned i fikarummet. Morgan häller upp kaffe. Han har levt ett hårt liv, präglat av både droger och kriminalitet ända sedan ungdomsåren. Det är inte det liv han vill leva längre, säger han. – Jag har suttit i fängelse och är trött på all kriminalitet. Jag kan inte säga att jag verkligen kommer att sluta, men jag vill åtminstone det. Därför är jag här. Vill man knarka och hålla på så söker man sig någon annanstans. De andra håller med – situationen på platsen är lugn och några slagsmål har det inte varit sedan de flyttade dit för ett par månader sedan, hävdar de. – Jag bor på Stegen och har inte knarkat aktivt på många år, men ett och annat fel har man förstås gjort för att hamna här, berättar Micke som fortfarande är inriktad på att klara av en dag i sänder. Den framtid han drömmer om är fortfarande långt borta. – Drömmar och önskemål är så avlägsna att det är svårt att tänka sig. Men jag vill jobba med naturvård; jag läste till landskapsvetare innan allt det här, säger han. Jockes historia är annorlunda. Efter år av negativa tankar trillade han till sist så djupt in i depressionen att han stängde in sig och inte ens orkade betala räkningarna. Hemlösheten kom som ett brev på posten. Idag har han bott på platsen i tre månader. Det jobbigaste tror både han och de andra killarna blir när de anses färdiga med Backagården och ska slussas vidare till ett eget boende. – Jag har en kontaktperson här men ärligt talat så känner jag det största stödet från dem som bor här. Vi ställer verkligen upp för varandra. Därför vill det till att man har ett jobb när det här är över, säger Jocke och tittar på de andra. – Ja, det går inte att sätta en missbrukare i ett rum utan något att göra i alla fall. Det ska vara fulltecknade scheman så att man kommer hem på kvällen och känner att "idag har jag gjort något bra", påpekar Micke. Alla är eniga om att det även skulle underlätta om folk frågade istället för dömde. – Man är så oerhört påverkbar. Det krävs inte så många motgångar för att man ska trilla dit, konstaterar Micke. Morgan avslutar med en inbjudan. – Alla är välkomna hit. Vi lovar att bjuda på kaffe!
