Glöden är kvar trots 40 år bakom ratten

Han kommer direkt efter avslutat arbetspass. Klockan är bara kvart över åtta på morgonen, många har just stigit upp, men Kennet har redan hunnit avsluta arbetsdagen. – Jag börjar kvart i fem om morgnarna. Det var inget större slagsmål om de här turerna, men mig passar den bra, säger Kennet och skrattar. Den 65-årige hässleholmaren har på sig den välkända blå bussförarjackan. Egentligen gick han i pension för några veckor sedan, men har bestämt sig för att fortsätta att vara timanställd. – Arbetet är ett sätt att hålla huvudet igång och vara a jour med verkligheten. Man hanterar ju en del pengar och träffar människor. Kennet är född och uppvuxen i Hässleholm och hade sitt första jobb i en affär. En dag kom det in en kille med SJ:s bussföraruniform och det väckte den unge Kennets intresse. Han gick ner till järnvägsstationen och tog mod till sig och talade med förmannen. Hur skulle han gå till väga för att bli busschaufför? – Om du har tid nu kan vi ta en buss och köra en runda, så ser jag direkt om du är lämpad, sade förmannen. Så blev det – och Kennet visade sig ha naturlig fallenhet. – Killen som kom till butiken blev min kollega och vi hade många roliga år tillsammans, säger Kennet och ler stort.

Åren 1966-1975 körde han för SJ och på den tiden fanns det betydligt fler landsbygdslinjer än det gör idag. Sedan lade han busskortet på hyllan och det blev några år på Modulent innan han kände sig instängd och längtade tillbaka till bussföraryrket igen. – Det är ju ett fritt jobb! Han ser många fördelar med arbetet. Det som är dåligt är att ryggen tar stryk. Det gjorde att Kennet inte klarade yrket som lastbilschaufför, en tjänst han fick på tidigt 2000-tal. Han trivdes bra hos Putte Sigurdsson, men: – Min redan slitna rygg mådde inte så bra där. Det är ett hårt jobb att lasta och lossa gods. Numera är Kennet noga med att ta hand om sig. Han styrketränar tre gånger i veckan och varje lördagsförmiddag blir det fem mil på cykel. Han bor på Stattenaområdet med hustrun Karin. De har två döttrar samt fyra barnbarn i åldrarna ett till nio år. Han kopplar gärna av med att lyssna på New Orleansjazz och han sköter hus och hem – men han tänker fortsätta att jobba som busschaufför ett bra tag till. – Jag känner för mina passagerare och jag tror att de känner förtroende för mig. Och de är alltid glada och goa fast det är så tidigt på morgonen.