Sparsmakat med Christopher Cross
Denna slickade, vuxenorienterade och extremt välspelade genre hade lustigt nog också sin storhetstid då. Fast inte i Europa förstås, och definitivt inte i Sverige. Men hemma i USA gick det som tåget, och Christopher Cross var tillsammans med folk som Michael McDonald, Kenny Loggins, Melissa Manchester och Kim Carnes några av de största. Men vid det här laget har tjugofem år gått sedan sångaren hade en hit senast, så varför då åkta på Europaturné? För att det är roligt såklart, men också för att han vill testa konceptet från förra årets opluggade comebackalbum The Carlyle Sessions. Vilket är fullt förståeligt. Själv hade jag förstås föredragit ett vanligt elektrifierat band, men man kan inte få allt och visst sjutton lät det här också precis så bra som man kan begära även om jag kan tycka att det hela kanske tedde sig en aning tamt och temperamentslöst ibland. Vänner av sofistikerad vuxeninriktad pop fick dock uppleva årets julafton väldigt tidigt. Backad av en kvartett rutinerade studiomusiker körde Cross på i en bakåtlutad stil där touchen av jazz tidvis gjorde sig påmind. Oftast handlade det förstås om diskreta inpass på väl valda ställen, men i ett av kvällens läckraste nummer, den bejublade I Really Don´t Know Anymore gick Cross hela vägen och lät alla medmusikanterna utom basisten bidraga med egna svängiga solon. För övrigt var det här emellertid en kväll i det sparsmakat sofistikerades tecken. Mer uppskruvat än i klassiska Ride Like The Wind blev det aldrig. Cross repertoar är kraftigt balladdominerad, och de redan från början softa sångerna hade av naturliga skäl fått en ännu mjukare ljudbild än vanligt. Givetvis lyste de givna triumfkorten, som Think Of Laura samt USA-ettorna Sailing och Arthur´s Theme, men i måndags bekräftade sångaren att även sakerna som kommit efter åttiotalets storhetstid är värda att uppmärksamma. Fast cool är Cross förstås inte. Det har han aldrig varit, och inte genren som sådan heller för den delen. Alla hippa tuggar fradga när den här typen av tongångar avhandlas. Det snygga hantverket tycks alltid provocera, men för mig var måndagens show en påminnelse om att det fanns en tid då popmusik faktiskt kunde vara direkt riktad till en publik med fullvuxna ideal.
