The Dead Weather lyckas live
Man kan onekligen undra när Jack White sover. Bortsett från alla gästspel, producentuppdrag och ett och annat inhopp i filmer jonglerar han ofta mer än ett band samtidigt också. Nu när Raconteurs lagts ner för gott och The White Stripes inte högprioriteras är det nya supergruppen The Dead Weather som gäller, och fansen hänger på. Kvartettens debut Horehound nådde till exempel topp tio direkt hemma i USA vid releasen i somras och på Vega var det i det närmaste utsålt. Fast om vi nu ska vara ärliga fungerar förstås det här bandet i viss mån som en ursäkt för att White ska få förverkliga sina fantasier som utlevande trummis. För det är ju trots allt så att han i rätt hög utsräckning förblir vid sin läst rent musikaliskt oavsett vad hans band heter just för tillfället. På skiva framstår The Dead Weather till exempel mest som ett mer minimalistiskt kantigare, snårigare och flummigare alternativ till The White Stripes, och det intrycket består live. Om man bortser från det minimalistiska det vill säga. På Vega fanns nämligen alla de övriga egenskaperna med. Men minimalistiskt? Nja, knappast, här var allt mer högljutt jämfört med hur bandet låter i tillplattad form. Gitarriffen var fetare, Whites trummande stenhårt, vokalissan Alison Mosshart mer nervigt dramatisk och flummeriet som helhet uppenbarare. Allt detta gjorde sig faktiskt väldigt bra live. I min bok ter sig skivan för tunn och spartansk rent ljudmässigt, men kvartetten överrskade live genom att ta allting till en ny högljudd nivå som man omöjligen kunde låta bli att applådera. Fast ärligt talat var framträdandet i torsdags väl inte riktigt min kopp av te heller. Skränigheter med retroarty ambitioner tenderar liksom att bli påfrestande i längden. Egentligen är jag betydligt mer förtjust i ovanämnda Racounteurs melodiösare och finessrikare inriktning. Ändå vann kvartetten gradvis över mig. För om man nu ska vara objektiv – och det ska man ju – gjorde The Dead Weather ett framträdande som var lika svettigt effektivt som inlevelserikt kompromisslöst. Från inledande 60 Feet Tall via kvällens kanske mest omedelbara nummer Bonehouse och bluesiga Rocking Horse till den närmast hysteriskt uppskruvade avslutningen med bland annat singeln Treat Me Like Your Mother levererade bandet den råfuffiga varan. Vid en jämförelse med The White Stripes vinner The Dead Weather i alla fall livematchen utan minsta tvekan. Hos de sistnämnda finns en spänning och variation som Whites moderband aldrig varit i närheten av. Det om något bevisade de i torsdags.
