Moto Boy inte längre ensam

Mycket har hänt sedan Moto Boy, eller Oskar Humlebo som han egentligen heter, slog igenom för drygt två år sedan. Då var han den ensamma killen som iklädd svart skinnjacka och med rödmålade läppar sjöng sköra, romantiska och vackra låtar med ljus stämma och med gitarren som enda sällskap på scen. Läppstiftet sitter fortfarande där det sitter, men Moto Boy har nu tagit ytterligare ett kliv, både i sin musik och genom att spela ihop med ett band på den kommande turnén. – Det kommer bli speciellt, och framförallt starten på något nytt, säger den 29-årige musikern om att inte längre vara ensam på scen och erkänner att han är lite nervös. Lost in the Call som släpps i morgon är både mörkare och mer suggestiv än det självbetitlade debutalbumet. Här har han låtit sin musik gå mer åt det konstnärliga, utan några som helst kompromisser. Det här är han. Moto Boy. Och det är en tur till hans lilla drömvärld som lyssnaren bjuds in till. – Man kan nästan likna första albumet med den första kyssen, som är ganska nervös, och andra plattan med den andra kyssen – som blir mer intensiv för man blir modigare, och som sedan går över till hångel. Hur blir tredje plattan då? – Hehe, ja då blir väl den där man går hela vägen, säger Oskar och skrattar samtidigt som han skämtsamt tillägger att han inte ens vågar tänka på vad den tionde plattan kan jämföras med. Ditt första album togs emot med applåder. Hur är det att göra en uppföljare? – När jag släppte första skivan hade jag inga förväntningar utan tänkte nog mer ”va, ska jag göra något mer?”. Jag har exakt samma känsla nu. Utan att vara respektlös så struntar jag i vilket. Det viktigaste med konst är inte mottagandet utan att man träffat rätt gentemot sin egen dröm och sitt eget ideal. Sågar någon albumet spelar det ingen roll, det kommer ändå vara den vackraste skivan som gjorts i Sverige i mina öron eftersom den träffat rätt med min känslor. Lost in the Call är resultatet av många sena nätter på ett kusligt litet vindsloft i en gammal skola i Sunnanå där Oskar spelade in albumet. – Det var rätt läskigt. Huset var stort och fullt av små hörn och vrår och det var massor av konstiga ljud, så det har definitivt haft sin påverkan på albumet. – Miljön präglar intrycket som präglar uttrycket. Jag satt helt isolerad och det var kallt och jäkligt, och inte speciellt bekvämt. Men konsten ska inte alltid vara så bekväm. Min pappa har ofta sagt en klok sak till mig: ”är det lätt kan alla göra det”. Man får vända det till något positivt och intrycket blir ofta starkare också. Temat för Lost in the Call är att man ska våga hänge sig åt det vackra. Vad är vackert för dig? – De största skönheterna i livet är de som inte är perfekta, som inte följer ett ideal alls utan skapar sitt eget. Så det är väldigt individuellt. Men de största skönheterna finns i relationen, och det kan antingen vara mellan dig själv och livet eller relationen mellan två människor. Dualismen helt enkelt. Däri tycker jag den stora skönheten skapas. Vilken låt gillar du själv bäst på albumet? – Jag måste nog säga ”Lids”. Den tog mig tre dagar att göra klart, vilket är en kort tid för mig, jag brukar ta år på mig annars. Fast på just den låten stämde allt. Fast det var oanade gäster med på låten också... – När jag skulle redigera ljudinspelningarna från vindsloftet en dag så hörde jag konstiga ljud på gitarrtagningen på just den här låten. Det lät som fotsteg...knarrande fotsteg.