Sushi som själva livet

Så framställs scenerna ur ett äktenskap i den österrikiska dansgruppen Liquid Lofts föreställning "Running Sushi", som i två dagar gästspelat på Dansstationen i Malmö. Gruppen leds av koreografen Chris Haring och föreställningen bygger ursprungligen på en film, där en man och en kvinna belevat samtalar samtidigt som deras inre känslor gestaltas i inklippta flashback-scener. På dansscenen är denna mondäna tillvaro mer stiliserad med starka influenser från japansk scenkonst och Manga-serier. Det japanska i västerländsk tolkning är förstås en del av det avmätta och medialiserade. Den upphöjda belysta scenen ger ett intryck av matcharena och kommande duell. Stephanie Cumming och Alexander Gottfarb är de två som i rörelser, tal och frusna poser gestaltar det lätt tragikomiska förhållandet mellan man och kvinna, där konversationen mal på som i ett trendigt livsstilsmagasin för att avlösas av stiliserad action och kampsport. Koreografin har alltså tydliga japanska stilideal, men här finns också statiska uppställningar och lek med rekvisita, främst ätpinnar. Kroppsfixeringen finns med hela tiden och den förstärker ytligheten och oförmågan att harmonisera det yttre och det inre. Yta och djup befinner sig i löpande konflikt och i slutscenen kungörs att "Djup är en myt". Ytligheten har segrat, tills vidare. Upprepningen och ledan förstärks av att de tolv scenerna i föreställningen spelas i den ordning som publiken tidigare i foajén bestämt genom att välja olika sushibitar från en bricka. Musik och ljudinslag har också en viktig roll i gestaltningen. Här finns komiska elektroniska ljudeffekter, modern syntetisk musik och en högt uppskruvad – nästan parodisk – Vivaldi. Det här är en föreställning om yta som i sig själv utnyttjar ytligheten i ett raffinerat koncept, där oförmågan att tränga genom det samtida kulturbruset blir ett statement i sig. Sushi är inte bara en livsstil. Sushi är själva livet.