100 års kamp för ett jämlikt samhälle

Sociologen Eva Schmitz som har forskat i kvinnorörelsen under flera perioder hjälper Skånskans läsare att djupdyka i historien. – När kvinnor har gått samman som ett kollektiv och gemensamt framfört sitt budskap har de ibland lyckats få igenom sina krav. Än i dag är det inte jämställt på alla plan i samhället och i familjerna. Därför finns det all anledning att lyfta fram de frågor som berör kvinnor över hela världen, säger Eva Schmitz. Hon har varit engagerad i kvinnofrågor sen hon på 1970-talet var aktiv i Kvinnoligan, en utomparlamentarisk grupp som startades 1970 i Lund. Under studierna på Sociologen i Lund skrev hon också en C-uppsats som tittade närmare på den proletära kvinnorörelsen i Sverige. – Jag har ett ursprung via min farfars far, som drev textilfabriker i Malmö och Furulund. Min tanke var att titta närmare på bland annat textilarbetarkvinnornas villkor och hur de via arbetarrörelsen fick ett mer värdigt liv. I början av 1900-talet hade dessa kvinnor hälften av männens lön, jobbade vidriga arbetsförhållanden, menar Eva Schmitz. Hennes bild är att kvinnorörelsen startade för den stora massan på 1890-talet. Då bildades det olika grupper för kvinnor som arbetade i industrin, servicesektorn eller den växande tjänstemannasektorn. Då började de också demonstrera och samla in namnunderskrifter med krav på högre lön och bättre arbetsvillkor, att få rösträtt och bli myndiga. – Innan dess var det ett fåtal kvinnor från medel-klassen som efter den franska revolutionen kämpade för sina rättigheter. I Sverige hade vi Fredrika Bremer och Sophie Adlersparre som var förkämpar. Men när kvinnorna i arbetarklassen började organisera sig kunde de två grupperna ibland enas om sina krav. Rätten att utbilda sig och ha sin egen ekonomi var några.

Eva Schmitz berättar hur kvinnorna oftast drev sina frågor på lokalplanet genom att bilda socialdemokratiska kvinnoklubbar eller kvinnogrupper inom fackföreningarna. Tidningen Morgonbris startades också. De mer välbeställda kvinnorna organiserade sig i Fredrika Bremerförbundet. – Medan Fredrika Bremer vände sig till kvinnor som hade möjligheter att utbilda sig och välja yrke fanns det kvinnliga agitatorer som slogs för kvinnors överlevnad, rätten till arbete och lika lön. Kata Dahlström och Emma Danielsson var några som kämpade för arbetarkvinnorna. Hon nämner några viktiga händelser när industri- och textilarbeterskorna vid förra sekelskiftet gick ut i strejk för att få bättre arbetsförhållanden och högre löner. 1889 var det strejk på Malmö Yllefabrik och 1917 genomfördes hungerdemonstrationer i Malmö. – Strejkerna ledde på sikt till att kvinnornas villkor förbättrades men det fanns ofta en motvilja i de egna leden mot att kvinnorna agerade. Det var då de kände sig tvungna att bilda egna föreningar. De drev också sociala reformer som barnavårds- och fattigvårdslagstiftningen. Även om den internationell kvinnodagen firades i Sverige 1910 dröjde det ända till 1919 innan kvinnorna fick rösträtt och 1921 blev de helt myndiga och fick bestämma över sina egna pengar och liv. Sverige var det sista landet som fick kvinnlig rösträtt i Norden. Efter 1920-talet följde en lång period där kvinnorna drev sina frågor främst via sina kvinnoförbund eller tjänstemannafackföreningar. Under 30-talet när det blev massarbetslöshet höjdes röster från olika håll makthavarna dra in gifta kvinnors rätt till arbete men under det andra världskriget behövdes deras arbetskraft igen. 50-talet med det ökade välståndet fick fram en ny grupp av hemmafruar. Någon barnomsorg var inte heller allmän. När småbarnsmammorna kom ut i arbetslivet på 60-talet ställde de nya krav på bättre villkor på arbetsmarknaden. Det blev upprinnelsen till nästa stora kvinnorörelse. – Den ville inte vara passiva i sin kvinnoroll utan kämpa mot könsdiskrimineringen på alla områden. De väckte en debatt om barnomsorg och fri aborträtt och accepterade inte dubbelarbetet, säger Eva Schmitz, som också har doktorerat om systerskap som politisk handling. De som tog initiativet var Grupp 8, som var några yrkesarbetande kvinnor. 1968 började de studera kvinnoförtryckets historiska orsaker och agerade för att väcka opinion. 1970 bildade de en socialistisk kvinnorörelse som gick ut med flygblad utanför typiska kvinnoarbetsplatser. Samma år bildades Kvinnoligan i Lund. Det var framförallt kvinnor från den manligt dominerade vänstern. De hade också studiecirklar och höll möten för att nå ut. Systerskap och kvinnokamp var några paroller. 1972 firades kvinnodagen, det hölls demonstrationståg och en kvinnokonferens. – Kännetecknande för den nya rörelsen var att den hade en antihierarkisk organisationsform som byggde på att alla skulle aktiveras och ingen skulle styra något. Den främsta målgruppen var lågavlönade kvinnor men också hemmafruar. Man ville också förena alla kvinnor över klassgränserna. Några frågor som den nya kvinnorörelsen drev var rätten till den egna kroppen, deltidsarbete, fler daghem, kvinnors rätt i arbetslivet, kvinnohus och kampen mot sexuell exploatering. Det var också under de här åren som daghemmen byggdes ut och aborträtten infördes. Även om det var en gräsrotsrörelse finns det några viktiga namn. Barbro Werkmäster och Maud Hägg skrev böcker om jämlikhet, Louise Waldén var redaktör för tidningen Vi Mänskor och Suzanne Osten och Margareta Garpe skapade teater och skrev kvinnosånger. – Några viktiga händelser var när samtliga kvinnogrupper, även Arbetets kvinnor och Lesbisk front, genomförde en nationell kampanj mot kvinnoarbetslösheten 1978, som i Malmö. 1974 gick städerskorna på ASAB i Borlänge och på andra platser gick ut i en strejk för högre lön och efter en solidaritetsrörelse fick rätt, berättar Eva Schmitz. På 80-talet kom en ny lågkonjunktur och kvinnogrupperna övergick i bland annat kvinnojourer eller kvinnor för fred. Samtidigt drogs en omfattande kvinnoforskning i gång och fler kvinnor blev aktiva i politiken genom de olika partierna. 2005 bildades Feministiskt initiativ som vill in riksdag och kommuner. – Allt kvinnorörelsen gjort under 100 år har lett till en rad reformer och en ökad medvetenhet om vårt lika värde. Samtidigt återstår det som den första kvinnorörelsen agiterade för; exploateringen av den kvinnliga arbetskraften och kvinnors kroppar. Låga löner, dåliga arbetsvillkor och våld mot kvinnor är fortfarande verkligheten för många av världens kvinnor, menar Eva Schmitz.