Veckans skivrecensioner
(Adrian/Border) Betyg: 4 Rock. Det finns något medvetet anonymt med Möllanbandet This is heads framtoning. Omslagsbilden är en kryptisk symbol, låttitlarna numreras i den ordning de är skrivna och häftets bandbild är överexponerad, suddig och förvrängd. Det känns som att de duckar från strålkastarljuset. Musiken är dock allt annat än anonym. Kaxigt sparkar de igång med den instrumentala ”0009”. Runt ett repitativt och dansant krautrockbeat skapar Kraftwerk-syntar och The Edge-gitarrer stämningar som väcker minnen från det tidiga 80-talets postpunk. Så fattar gitarristen Henric Claesson mikrofonen och kanaliserar en ung Bono och musiken växer till nästa nivå. Hypnotiskt är det ord som kanske mer än något annat beskriver musiken. Bandet hittar en groove och följer det till vägs ände. Monotont, javisst, men också stämningsskapande. Det är som om hjärtat tar över från intellektet (bandnamnet till trots) och vaggar in lyssnaren i en varm melankoli. Även en exilgöteborgare som undertecknad börjar få funderingar på att dra sig bort mot Möllan för att ta reda på vad som egentligen händer där borta för det här svänger stenhårt. Ralph Bretzer
(Future Acoustic F 209, cd +dvd) Betyg: 3 Jazz. Idén att tussa ihop trumpetaren Wynton Marsalis med dragspelaren Richard Galliano och låta dem gemensamt hylla minnet av Billie Holiday och Edith Piaf kan kanske tyckas god. I alla fall ansåg arrangörerna av jazzfestivalen i Marciac det. Glatt blandades alltså Holiday-klassiker som ”Strange Fruit” med Piaf-succéer som ”La Vie en Rose”. Både Billie och Piaf var ytterst tragiska figurer, men de hade inte mycket gemensamt musikaliskt. Och det har inte kombinationen Marsalis-Galliano heller. Gallianos innerlighet kan knappast undgå någon med hjärta och öron i behåll. Marsalis, däremot, gör ett mer splittrat intryck. Ibland låter han rent av som en sån där tjusig trumpetvirtuos som brukade dyka upp i Esther Williams-filmerna man såg på matiné. En som däremot genomgående gör fint ifrån sig är pianisten Dan Nimmer. Lägg det namnet på minnet! Jan Olsson
(Sony/Ny våg) Betyg: 2 Punk/rock. Dennis Lyxzén är den musikaliske renässansmannen från Umeå som omdefinierade hardcoregenren med Refused, fick garagerockarna på fall med The (international) Noise Conspiracy och den breda massan att sjunga med i hiten ”It's alright” med Lost Patrol och Lisa Miskovsky. Nu är det Invasionen som gäller, och därmed rak punk på svenska. Och en sen november-kväll på Debaser i Stockholm förra året var Invasionen en sjujävla puck i magen som fick mig att hoppa upp och ned i väntan på albumet. Men något har hänt på den ibland slingriga vägen mellan live och skiva. Dennis Lyxzéns egna uttryck – som han mejslat fram i sina andra konstellationer – finns där men det kunde vara skarpare, vildare, bråkigare. Det finns ljuspunkter, som ”Får aldrig tro” och ”Ned i fördärvet”, men albumet innehåller alltför många frågetecken. Vad ”Under gatan en strand”, covern på Deportees ”Under the pavement, the beach”, gör här är till exempel obegripligt. Det slår för få gnistor om ”Hela världen brinner”. Mer tändvätska nästa gång, tack. Sara Haldert/TT Spektra
(Music Mecca) Betyg: 4 Jazz. Kjeld Lauritsen är Danmarks egen Kjell Öhman. En hejare på hammondorgel alltså, men kanske lite bluesigare än Öhman. För tio år sedan drog Kjeld, tillsammans med saxofonisten Bob Rockwell, igång den internationellt välkända gruppen Organizers, och han har länge varit en mycket populär attraktion på välkända jazzklubben La Fontaine i Köpehamn. På hitsidan Sundet har han samarbetat en del med ”vår egen” Fredrik Kron-kvist. ”Hammond Time!” är en härlig platta som man bara blir glad av. Det svänger rejält emellanåt, och Kjeld förvaltar arvet efter storheter som Jimmy McGriff på ett suveränt sätt. Mycket bra är också den lauritsenska trions gitarrist Per Gade, ett före detta pop- och rocksnöre som kommit på bättre tankar. Gade är också en utmärkt kompositör. Hans ballad ”Peace (please)” är en av albumets många höjdpunkter. Jan Olsson
(Flora &Fauna /Border) Betyg: 2 Pop/electronica. ”En mindre organisk kusin till I'm from Barcelona” sade någon om Rigas tredje fullängdare. Det är en oerhört träffande formulering, även om Henrik von Eulers Rigas är mer än så. Albumet är både habilt, harmlöst, elegant och lättillgängligt i en och samma blippiga euforiframkallande förpackning. ”Dancing backwards” är Parken på engelska (Och ja, Parkens Pelle Lindroth har ett ordentligt finger med i spelet) och låtar som ”Dead wrong” och ”Tonight” är faktiskt inget annat än fenomenala. Jag utnämner härmed ”Let's get gone” till vårens skivflods första tussilago. Sara Haldert/TT Spektra
(Universal) Betyg: 2 Pop/electronica. Lyonshall-tjejen Ellie Goulding rör sig med lätta steg mellan köpcentrum-electronica och tafatta singersongwriter-melodier. Det ångjärnsstrukna resultatet landar någonstans mellan Little Boots, Anna Bergendahl och Bat For Lashes. Det är en musikhybrid som fått BBC att utse henne till 2010 års stora musikhopp, och Brit Awards att belöna henne med en Critics choice award. Ja, den brittiska kritikerkåren har helt tappat fattningen över ”femtronican”, som de valt att kalla den nya vågen tjejer som blandar öppen mick-musik med tomma radiosynthar. Helt oresonligt förstås. Fjäderlätta ”Starry eyes” bjuder på en lyxig produktion till trallvänlig melodi och är en av låtarna som höjer betyget till godkänt. Annars är ”Lights” musik att placera mellan reklamradiojinglar. Victor Johansson/TT Spektra
(Universal) Betyg: 3 Pop. Amy Macdonalds debut ”This is the life” smög sig på. Det var en hajp som sakta växte i takt med det skotska underbarnets prestationer. När hon tre år senare nu följer upp sensationen gör hon det en med en skiva inspelad i Paul Wellers studio. Med galopperande melodier, U2-gitarrer och charmigt torra singersongerwriter-plock. En skiva lika mycket att laga söndagsmiddagen till som att spela på kvällståget in till stan. ”This pretty face”, en sprudlade liten folkbit med jangligt barpiano och Weller-gitarrer, kröner en skiva som helt klart är värd en lyssning. Victor Johansson/TT Spektra
(DefJam/Universal) Betyg: 3 Hiphop. ”Battle of the sexes” alltså. Tanken var att Shawnna, en av artisterna på Ludacris etikett Disturbing Tha Peace, skulle ta den kvinnliga ringhörnan när rapparen gav sig på detta Strindbergska tema. Hon lämnade bolaget. I stället hoppade brudar som Lil' Kim, Monica och Diamond på projektet. Det gjorde även runt tio andra gäster och resultatet är splittrat. ”Bots radio” med I-20 är en bomb. Lil' Kims ”Hey ho” och Nicki Minajs ”My chick bad” kommer att fylla dansgolven. Flo Ridas gästspel i ”I know you got a girl” förvandlar skivan till en vidrig smet av vocoders och syntar. Ludacris behandling av tvåsamhetens prövningar är inte ”Fröken Julie”. Som tur är. Tänk snarare roliga timmen, plus sex. Ludacris är som roligast när han är som mest infantil. Carl Cato/TT Spektra
