Realism står mot naiva utopier

Stora utsläppsländer mot nationer med små utsläpp men som kan drabbas av stora konsekvenser. USA, Indien och Kina stod mot EU. Länder med tvivelaktig demokratisyn stod mot demokratier. Stridslinjerna var många och till slut omöjliga att ena. FN:s klimatchef Yves de Boer fann det för gott att kasta in handduken efter fiaskot och låta andra ta vid inför kommande förhandlingar. Nästa stora möte blir i Mexico i november. Nu var det inte de Boer det hela föll på utan ansvaret vilar tungt på stora utsläppsländer som USA, Kina och Indien som ur olika aspekter fann det för gott att förstöra så mycket de kunde. I det hade de också hjälp av länder som Venezuela och Saudiarabien. Inte precis det finaste av sällskap. EU å sin sida var villigt att ta sig an stora utsläppsminskningar om ett bindande avtal kunde träffas. Nu blev det inte så men EU-länderna kommer sinsemellan ändå att gå fram med i sammanhanget ambitiösa målsättningar. Mer hade behövts men det är i alla fall viktiga steg. Sett i ljuset av debaclet i Köpenhamn är det inte svårt att förstå att miljöminister Andreas Carlgren (C) känner pessimism inför mötet i Mexico. Ja, det hade varit underbart om han hade kunnat vara frustande optimistisk som han var ett halvår innan Köpenhamn men världen ser tyvärr inte ut så för tillfället. Carlgren har från insidan sett hur frågan dribblades bort i Köpenhamn och att saker och ting skulle förändrats radikalt på ett år är att hoppas på för mycket. Därav Carlgrens nedtonade förhoppningar. Nedtonade förhoppningar faller emellertid inte politikens gunstling nummer ett för närvarande, Maria Wetterstrand (MP), på läppen. Ivrigt och frejdigt deklarerar hon hur en slipsten ska dras. Här vilar inga ledsamheter utan gör si och gör så och vips kommer allt att bli bra. Måhända går det att applicera på förhandlingar mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna när hennes parti kan byta tjänster mot gentjänster. Lika lätt går det inte i stora världen med kineser som inte skyr några medel för att hålla sin tillväxt igång till minsta möjliga kostnad och högaktningsfullt struntar i vad Sverige tycker. Lika lätt är det inte att övertyga en trilskande amerikansk senat som i praktiken bakbinder sin president. Lika lätt är det inte att övertyga stora oljeproducerande länder om behovet att reducera utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Wetterstrand har rätt i att Sverige och Europa ska minska sina utsläpp och ligga i framkant. Det skapar jobb, utveckling och välstånd samtidigt som det är ansvarstagande mot kommande generationer. Men därifrån till att verka tro att ett globalt bindande klimatavtal sys ihop genom klämkäcka utrop och ett glatt humör är naivt. Så valet i höst står för svensk del mellan en miljöminister med ambitioner kombinerat med en realistisk syn på verkligheten och en utmanare med ambitioner kombinerat med en naiv och utopisk syn på hur globala avtal mejslas fram. Det sistnämnda må vara nobelt men ack så ofruktsamt.