Innovativ och övertygande Tjechov

Ända sedan teaterteoretikern Konstantin Stanislavskij satte sin tunga naturalistiska prägel på Anton Tjechovs dramer i början av 1900-talet har Tjechovtolkningarna kastats mellan olika ytterligheter. Våren 2007 spelades Körsbärsträdgården på Malmö Stadsteater (Intiman) och regissören Tobias Theorell gjorde en underbart komisk tolkning, på gränsen till fars. I vår är det återigen dags för Tjechov i Malmö (Hipp) men denna gång är det Måsen som gäller. Regissören Anna Petterson har i tätt samarbete med scenografen Nina Fransson och kostymskaparen Lena Lindgren tagit med detta drama från 1896 på en komisk och expressiv tidsresa genom teatergenrer och stilar där naturalism möter fars och sagospel och där längtan efter frihet och självförverkligande och rädsla för ensamhet och åldrande effektivt anas under den färgsprakande ytan och gör Måsen brännande aktuell. Föreställningen börjar mycket avskalat framför ridån. Det är sommar och den firade skådespelerskan Arkadina är på besök på sitt lantliga gods tillsammans sin unge älskare, författaren Trigorin. Arkadinas son, den kärlekstörstande Konstantin, är i full gång med att förbereda en egenförfattad, nyskapande teaterföreställning som han hoppas ska vinna mammans gillande och beundran. Pjäsens huvudroll har han gett till sin stora kärlek Nina. Hon är en hårt hållen flicka som älskar Konstantin men också drömmer om berömmelse och skådespelarkarriär. Under de nervösa och hetsiga teaterförberedelserna möter vi även förvaltardottern Masja som är olyckligt kär i Konstantin och skolläraren Semjon som är olyckligt kär i Masja. Så träder Arkadina, Trigorin och deras följe av släktingar och tjänstefolk in i salongen och slår sig ner bland oss andra i publiken. Plötsligt är vi alla gemensamt åskådare till Konstantins föreställning och när den uppsluppna och förväntansfulla stämningen förbyts i pinsamt obehag när Arkadina hånar sonens försök att utmana teaterns form och skapa något nytt känner vi oss alla medskyldiga. Mitt i detta obehag öppnas sedan ridån mot en förförisk sagovärld. Scenografen Nina Fransson har skapat trädgården runt och interiören i det gamla ryska godset klart inspirerad av så väl Disney-filmernas färgglada glättighet som Tim Burtons lika färgglada men betydligt mer suggestiva och hotfulla bildspråk. Här finns ståltrådsspretiga träd, glansgröna gräsmattor, en förförisk liten damm och en illröd salong med kristallkrona och enorma glasdörrar ut mot trädgården. Lena Lindgrens kostymer är gjorda i samma anda och är en överdådig lek med färg och form där 1800-tal blandas med nutida detaljer. Regi, scenografi, kostym och inte minst skådespeleri bildar en brokig helhet fylld av associationsmöjligheter och i detta sammanhang är det fullt möjligt att låta Måsen handla också om vår nutid där unga med framtidsdrömmar luras att tro att lycka ligger i kändisskap och berömmelse. Speciellt den Ninas historia känns otäckt aktuell efter en vår med avslöjanden om sextrakasserier mot unga kvinnor inom film- och teaterbranschen. Nina förälskar sig naturligtvis i den berömda Trigorin som utnyttjar hennes kärlek för sin egen vinnings skull och krossar både henne och hennes drömmar. Pjäsens övertydliga måssymbolik där en fritt flygande mås skjuts till döds av en man som bara råkar komma förbi och bara har lust att skjuta den utnyttjas effektivt och obehagligt i scenografin och förstärker naturligtvis associationerna. Ninas förändring från ungdomlig naivitet och öppenhet till desillusionerad livströtthet gestaltas gripande av Karin Lithman. Lika gripande är Hannes Meidals Konstantin som desperat försöker vinna både mammans och Ninas kärlek och pendlar mellan eruptioner av känslomässiga utbrott och tystlåten olycklighet. Skådespelarinsatserna är överlag mycket övertygande men mest fängslad blir jag av Katarina Lundgren-Hugg som en bländande och gräsligt självupptagen Arkadina. Under ytan av överdådiga kläder och förföriskt viftande lösögonfransar låter hon oss ana en kvinna som är rädd för att bli gammal och bortglömd och känner sig hotad av sonens ungdom och nyskapande syn på konsten. Just förmågan att hela tiden låta publiken ana allvaret och de stora konflikterna under den färgstarka ytan och bakom genreleken är den här fascinerande uppsättningens styrka. I andra akten är det höst. Det har gått två år och samma sällskap men med nya livserfarenheter är samlat på godset igen. Regnet vräker ner mot de stora glasdörrarna, ingen är lycklig, kärleksdrömmar och framtidsdrömmar har gått i kras och katastrofen är oundviklig. Och till slut skär också den riktigt nattsvarta tragiken rakt igenom allt utanverk. Applåderna efteråt är ihärdiga och långvariga och det är den här innovativa tolkningen av Måsen väl värd.