Attityderna måste förändras först

Under den gångna veckan har de flesta av oss sett Uppdrag gransknings omskakande reportage om 14-åriga "Linnea" som blev våldtagen på en skoltoalett av skolkamraten "Oskar". Reportaget, och intervju med "Linneas" mamma i Agenda i söndagskväll, visar hur "Linnea" efter att hon anmält våldtäkten blir mobbad och utpekad som syndabock trots att våldtäktsmannen dömdes i så väl hovrätt som tingsrätt och trots att han senare begick ytterligare en våldtäkt som han också dömdes för. Fallet "Linnea" är tragiskt nog inte unikt utan snarare ännu ett bevis på hur synen på våldtäktsoffer fortfarande styrs av uråldriga värderingar och fördomar. Journalisten Katarina Wennstam debuterad som författare 2002 med en reportageboken Flickan och skulden. Med utgångspunkt i ett antal våldtäktsfall skriver hon här om hur våldtäktsoffer ifrågasätts, skuldbeläggs och förödmjukas och hur diskussionen om offrens agerande går före själva brottet. Inför 8 mars i år intervjuade jag Katarina Wennstam och hon poängterade då att det svåra när det gäller sexualbrott egentligen inte är att ändra lagen utan att det är just samhällets attityder som tar längst tid att förändra. Katarina Wennstam uttalar sig också i Uppdrag gransknings reportage om "Linnea". Hon känner så väl igen "Linneas" situation, hon har sett det upprepas gång på gång att offret får stå där med skammen medan våldtäktsmannen får det sociala stödet. Här har vi alltså vårt samhälles attityd gentemot våldtäkt. Attitydförändringar i ett samhälle måste drivas på av oss vuxna. Vi som är föräldrar har självklart det största ansvaret för vilka attityder våra barn får med sig in i vuxenlivet. Men det finns också andra vuxna kring våra barn som har ett stort ansvar. I reportaget om "Linnea" är det genomgående temat hur många vuxna i det lilla samhället där hon bor misstror henne och direkt eller indirekt ställer sig på våldtäktsmannens sida. På internet sällar sig vuxna till ungdomarnas hatkampanjer. På skolan, där våldtäkten skedde, säger rektorn att skolan ville förhålla sig neutral och inte ta parti för någon part. Inte ens efter att domen fallit. Prästen tillåter den dömde våldtäktsmannen att delta i skolavslutningen och dela ut rosor till sina kamrater. "En fin, tyst demonstration" kallar han det. När han sedan får reda på att våldtäktsmannen våldtagit ytterligare en flicka på skolavslutningskvällen och får frågan vad han tänker svarar han: "Jag tänker, stackars kille alltså, och tjejen givetvis också". Prästens uttalande stämmer väl överens med det som "Linneas" kompis konstaterar i reportaget när hon tillsammans med reportern går igenom det som sägs på internet om "Linnea" och om våldtäktsmannen. "Det är bara han, han, han", säger hon, Samhällets dom över våldtäktsoffret är oftast hårdare än över förövaren konstaterade Katarina Wennstam i Flickan och skulden 2002. Uppenbart är att inte mycket till attitydförändring har skett sedan dess. Frågan är hur lång tid vi egentligen ska tillåta att det tar innan "han" slutar vara mer trovärdig än "hon" i vårt samhälle?