Foto: Ralph Bretzer

”Jag ger er inte
snabbmat för öronen”

I mitten av 80-talet skrämde mannen på scenen vettet ur en hel föräldrageneration. Med motorsågsklingan fast placerad i skrevet sjöng han "Fuck like a beast" så att självaste Siewert Öholm såg sig tvingad att rycka ut.

Blackie Lawless och hans band W.A.S.P. kan ännu konsten att dra ihop en storpublik med sina hits från mitten av 80-talet, den tid då han utgjorde måltavlan för Siewert Öholm och alla andra som tyckte att hårdrocken var djävulens musik.

Från scenen på Sweden Rock minns han själv den tiden:
”När vi kom hit första gången fick vi höra varje dag hur vi korrumperade ungdomen. Och jag som bara ville sjunga mina små sånger”.
I dag är blodet borta ur showen och sågklingorna har flyttat från skrevet ut till underarmarna. De framstår inte som så farliga längre. På presskonferensen innan spelningen framstår den gamle chockrockaren både som intelligent, verbal och genomtänkt när hans svarar på frågor från ett tält smockfullt med journalister, fotografer och bara allmänt nyfikna.

– Jag har kommit till en punkt i livet där jag tror att det jag säger och gör talar högre nu än något av det jag gjorde innan, säger han.
– Jag ger dig inte snabbmat för öronen. Jag försöker få dig att tänka på vem du är, vad ditt liv är just nu och vad det betyder för dig.

Avsnittet av Öholms tv-program ”Studio S” finns för alltid inbränt i mitt minne. Året var 1984, om jag inte minns fel, och jag var i yngre tonåren. Då, i vad som allt mer framstår som en främmande urtid, var hårdrock farligt och inget var farligare än W.A.S.P.

”Det betyder We are Satans people” sa Siewert Öholm. Detta trots att han rimligtvis borde vetat, eller i alla fall tagit reda på, att W.A.S.P. är den vedertagna förkortningen för White Anglo-Saxon Protestants. Men tiden var ju sådan och det fanns till och med de som på fullt allvar hävdade att Kiss stod för Knights in Satan’s service (den verkliga förklaringen är tyvärr mycket mindre spännande).
Det må ha skrämt upp många föräldrar men för många av oss ungdomar var effekten, naturligtvis, den motsatta.

Trots att setlistan till största delen utgörs av de gamla låtarna finns det en som lyser med sin frånvaro. ”Manimal (Fuck like a beast)” är utan tvekan bandets mest kända låt, åtminstone till titeln. Men den vägrar Blackie numera att köra på grund av sin kristna tro. Han föddes in i den kristna kyrkan och som 11-åring blev han pånyttfödd kristen. Senare ägnade han lång tid till att ta sig ur sin barndoms kyrka.

– Jag gick så långt man kunde gå. Jag studerade det ockulta i tre år och utövade det. Efter tre år lämnade jag det ockulta eftersom jag insett att jag lämnat en organiserad religion för en annan. Under 20 år efter det trodde jag att jag var arg på gud men så insåg jag att det inte var gud jag var arg på utan det var människan, på grund av den indoktrinering jag utsatts för.
– När jag till slut kommit över allt det jag blivit lärd som barn började jag söka mina egna svar och då kunde jag återvända till min tro. Anledningen att jag sluta spela den låten var att jag insåg att man kan säga mer genom tystnad än genom att faktiskt tala. Därför gjorde jag det.

Det har pratats mycket om hårdrocksfansens lojalitet mot sina favoritartister. Vissa går till extrema längder i sin beundran så att det närmast liknar gudadyrkan.
– Det är okej att beundra människor men när man dyrkar dem som gudar placerar man dem på ett ställe som de aldrig kan leva upp till. Det är inte en plats där någon människa ska vara.

Han tar exemplet med Michael Jackson, vars Neverland Ranch inte ligger långt från Blackies eget hem i Kalifornien. Han berättar hur han såg nyheten på tv när bandet var i Europa på turné och hur han kunde se tusentals människor framför grindarna till ranchen. Två veckor senare är han hemma och kör förbi den då öde platsen, stannar och tänker ”Vad hände här? Hur hände det?”
– Det här är vad som händer när man sätter artister på en piedestal som de inte ska vara på för ingen människa kan klara den sortens beundran. Det dödade Elvis, det dödade Michael Jackson, det dödade Kurt Cobain och en hel massa andra.

I nedladdningens tidevarv får han naturligtvis också frågan hur han ställer sig till det faktum att dagen efter en spelning så finns den att beskåda på Youtube.
– Jag tycker att det är riktigt, riktigt bra. Jag tror att när det började så var många band obekväma med det eftersom de inte kunde kontrollera det men vi lärde oss någonting från Grateful Dead för länge sedan: Grateful Dead brukade låta fans komma in och spela in vad de ville. Att dela med sig på det sättet ökar publiken och skapar många fler fans än vad man kunde ha gjort om man kontrollerade det själv. För min del är det en bra idé.