Som barn var skådespelaren Nina Gunke blyg. Ändå ville hon stå på scenen. I dag har hon lärt sig att hantera sin blyghet. Foto: Janerik Henriksson/Scanpix

Trygg i sin mammaroll

Många minns henne som unga Märta i tv-serien Hedebyborna. Men hon har också kallats för Sveriges Grace Kelly. Ett smeknamn som smickrar Nina Gunke.
– Det är roligt att bli jämförd med Grace Kelly, som jag tyckte var så vacker.
Mest känd är hon för sina åtskilliga mammaroller under hennes dryga 30 år som röst-, film- och teaterskådespelare: En snäll mamma i filmen Lust och fägring stor, den elaka mamman Rebecka Bovallius i tv-serien Skilda världar, och senast som mor i Medealand på Elverkets scen i Stockholm. Störst avtryck har mammarollen i den danska filmen Den stora badardagen lämnat, vilken sammanföll med att hon själv fick sitt andra barn.
– Det var en mammaroll jag verkligen älskade. Jag kunde hämta mycket från mitt eget liv. Min en månad gamla dotter var med och togs om hand av min mamma.


Välmeriterad mor som hon är vet hon vad som gör en bra mamma:
– En bra mamma vågar barnen prata med om allting, en bra mamma lyssnar och ser när barnen mår dåligt. Hon vågar släppa kontrollen.
Är du en bra mamma?
– Det tror jag. Jag har nära kontakt med mina båda döttrar och ömsesidigt förtroende. De vänder sig till mig i alla situationer. Det är jag stolt över. Det där med att släppa kontrollen försöker jag att bli bättre på.
Som så många mödrar har även Nina Gunke tampats med dåligt samvete.
– Speciellt min äldsta dotter har fått vara med mig mycket på teatern. I många år har jag haft dåligt samvete för det. Jag hade inte förstått att hon har fått uppleva mycket och kanske blev skådespelare tack vare det.
Skådespelardrömmen närde Nina Gunke redan som sexåring. Men för att närma sig teaterns fascinerade värld behövde hon övervinna sin blyghet.
– Jag var fruktansvärd blyg, jag ville aldrig träffa folk. Men upp på scen skulle jag, konstigt nog.

Med åren har hon skapat sig en grundtrygghet och lärt sig att hantera sin blyghet allt bättre: Hon utsätter sig för situationerna hon fruktar mest.
Vid sidan av kampen mot blygheten kräver arbetet på scen lite annat också: toppform.
– Det går inte att spela på slentrian, publiken märker direkt om man är med eller inte. Men när man får ögonblick då allt fungerar så är det värt all slit, även om det bara varar ett kort ögonblick. Utan publiken är vi ingenting. Vi märker direkt om publiken tycker att det är roligt eller rörande, så känsliga är vi skådespelare.
Utom skådespelardrömmen har hon länge drömt om att driva ett litet hotell på Österlen.
– Jag gillar att ta hand om folk, ett mammadrag.
Fast drömmen och hugade gäster får vackert vänta. Nina Gunke har mycket mer att uträtta som skådespelare.