Militärens stabiliserande roll

De unga ihärdiga demonstranterna fick Hosni Mubarak på fall. Det var det inte många som trodde för några veckor sedan. Inte ens de unga som drog i gång Facebook-kampanjen och demonstrationen den 25:e januari trodde att de skulle få bort Mubarak. Men missnöjet med Mubaraks regim var djupare än vad som syntes på ytan. Det har byggts upp under 2000-talet, men hållits i schack av en förtryckande regim. Förra årets riggade val, där fusket blev så uppenbart att även Mubaraks anhängare reagerade, blev början till fallet. Det som i slutändan fick regimen på fall var splittringen inom militären, där unga officerare sympatiserar med demonstranterna. Uppgifterna om Mubaraks girighet, som fått honom att stoppa undan kanske 50 miljarder dollar i utlandet, väckte vrede hos många. Demonstranternas uthållighet, förmågan att kommunicera, goda uppförande, protesterna som spred sig till offentligt anställda och påtryckningar från USA, var säkert viktiga. Den hotande splittringen inom militären avgjorde ändå. En konflikt mellan delar av militären, ville man absolut inte ha. Bättre då att låta Mubarak gå. Men detta är bara början på revolutionen. Militären har nu tagit över ledningen av landet och detta kan ju se ut som en militärkupp. Men det är ingen klassisk kupp, utan svar på ett folkligt krav om en ny ordning. Det har bildats ett militärråd med en erfaren militär som ledare. Rådet har upplöst det illegitima parlamentet och upphävt den konstitution som gynnat Mubaraks parti NDP. En kommitté utarbetar ett nytt förslag till konstitution, som ska godkännas i en folkomröstning. Allmänna val ska hållas i september. Vi i det demokratiska Nordeuropa kanske tycker att det rimmar illa med demokratins idéer och principer att militären ska leda förändringsprocessen – den militär som varit garanten för Mubaraks makt. Men i Egypten är kanske militären den stabiliserande kraft som behövs för att revolutionen inte ska spåra ur i stridigheter och kaos. Diktaturen har sett till att det finns få, om några, starka, välorganiserade partier i oppositionen. Det behövs en reglerande kraft, för att det fortsatta, svåra arbetet att demokratisera alla samhälleliga institutioner, kan genomföras i ordnade former. Vi ska inte bli revolutionsromantiker och tro att det hela är fixat då väl kungen är störtad från tronen. Att bli av med de gamla makthavarna är bara första steget i revolutionen. Har det gått fredligt till, är det bra för den fortsatta färden mot demokrati. Det kan hålla tillbaka hämndbegär och mera våld, som blir följden om den gamla regimens män slåss för sina liv. Nelson Mandela visade vägen till fredlig samhällsförändring genom försoning. I fallet Libyen ser det tyvärr ut att bli en blodig process att bli av med Khadaffi. Förutsättningarna för en fredlig fortsättning är därmed sämre och det lär behövas stora insatser från demokratiska stater för att skapa demokratiska förhållanden. Paradoxen är att det kommer från stater som egennyttigt stöttat diktaturen. @Byli.8.init:Alf Ronnby