Till Minne Ingvar Svensson

Ingvar växte upp på gården Romperöd i Glimåkra, en gård där han senare under sin skogsmannabana praktiskt tillämpade sina kunskaper och idéer om skogsbruk. Ingvar blev efter studier vid Skogshögskolan, Stockholm, civiljägmästare 1946. Efter examen anställdes Ingvar som aspirant i Skogsvårdsorganisationen med tjänstgöring vid Skogsstyrelsen och vid skogsvårdsstyrelserna i Norrbottens och Gotlands län. 1948 – 1953 tjänstgjorde Ingvar som assistent vid Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län. 1953 fick han motsvarande tjänst vid Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län. 1962 utnämndes Ingvar till biträdande länsjägmästare och blev kvar på denna post i Kristianstad fram till sin pensionering 1984. I Ingvars uppgifter ingick bland annat att vara utbildningsledare och som sådan under flera år med ansvar för Breanäs skogsbruksskola.

För Ingvar, med sina rötter i den bördiga skogsmarken i Glimåkrabygden, var skötseln av Skånes skogar det stora engagemanget i hans skogsmannagärning. Han hävdade med kraft vid exkursioner och konferenser det speciella i skötseln av sydsvenska skogar i jämförelse med den allmänt accepterade strömfåran i svenskt skogsbruk. Skogsbrukssätt som blädning och höggallring, som den ledande skogsexpertisen och skogsmyndigheten ville förbjuda, hävdade Ingvar vara lämpliga inte minst under skånska förhållanden. Ingvars uppfriskande inlägg i skogsdebatten skulle applåderas än mera i dag av mera vidsynta och miljömedvetna skogsskötare. Skogshögskolans elever har under många år fått ta del av Ingvars skogsskötsel på föräldrafastigheten Romperöd.

Ingvars intresse av skötseln av ädellövskogar innebar bland annat stort engagemang i föreningen Ekfrämjandet under ett 40-tal år. Han var föreningens sekreterare åren 1969 – 1984. Så sent som för fyra år sedan publicerades i Ekfrämjandets tidskrift Ekbladet en lång artikel av Ingvar med rubriken "Mångfaldsskogsbruk". Artikeln är något av Ingvars skogliga testamente. En sammanfattning av ett långt skogsmannalivs erfarenheter samtidigt som det är ett skogigt idéhistoriskt dokument. Ingvar skriver om sin idémässiga självständighet så här: "Min tro på auktoriteter har nog aldrig varit särskilt stark."

För många är Ingvar mera fjärilssamlaren och fjärilsexperten än skogsmannen. Ingvars fjärilsintresse började redan i pojkåren. Vi minns Ingvar hur han avstod från skogsexkursionernas sena kvällsmiddagar för att i stället spänna upp sina vita lakan och starka lampor för att fånga nattfjärilar. Ingvar var en internationell auktoritet i den entomologiska forskarvärlden. Flera fjärilsarter har Ingvar som förste upptäckare och namngivare. Ingvar hade en gedigen kunskap om Sveriges inemot 3000 fjärilsarter. Han kunde berätta om alla dessa fjärilar på ett pedagogiskt sätt. Ingvar gjorde årliga insamlingsresor med sin specialbyggda husbil. Den sista resan så sent som sommaren 2010. Ingvars resor och samlande resulterade i ett tjugotal nyupptäckta fjärilsarter och cirka 200 nya arter för Sverige. Hans första stora fjärilssamling finns lyckligtvis bevarad på Lunds universitet.

Som företrädare för den skogliga myndigheten var Ingvar långt ifrån en myndighetsperson i traditionell mening. Han var bondsonen med stor förståelse för skogsbrukarens villkor och problem. Hans myndighetsutövning präglades av att söka samförstånd. Ingvars enkla framtoning bidrog ytterligare till att han uppskattades av skogsägare och kollegor. Vi, och många andra i den gamla Skogsvårdsorganisationen, minns Ingvar som en färgstark och kunnig kollega och vän, som vid många tillfällen berikat vår yrkesmässiga vardag.