Det är resultatet som räknas

Att vara sjukskriven, som jag varit, är långtråkigt, men man kan passa på att ta igen litterära försummelser. Exempelvis bokserien Sveriges statsministrar under 100 år i 22 band, som utkom i höstas som en uppföljare till en liknande brittisk satsning. Forskare och politiska journalister samsas här och serverar minibiografier över de regeringschefer vi haft från 1905 och fram till i dag, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt. Det lilla formatet är faktiskt till sin fördel. Det tvingar fram koncentration på det väsentliga och de 22 biografierna fokuserar framför allt på vad som faktiskt uträttades under ämbetsperioden. Perioder som minst sagt varierar i längd, från Louis de Geers 120 dagar till Tage Erlanders 23 år. Under åren fram till 1932 var de flesta regeringar ganska kortlivade och inte sällan löstes parlamentariska kriser med expeditionsministärer och s k ämbetsmannaregeringar. De blev alltid kortlivade. Det var först i och med Per Albin Hanssons ministär 1932 som vi fick den unika regeringsstabilitet med socialdemokratisk hegemoni, som varade ända fram till Thorbjörn Fälldins historiska valseger 1976. Biografierna är i vissa fall rätt personliga och författarna tvekar inte att värdera sina "objekt". Här finns både dissningar och äreräddningar. Peter Esaiasson är på goda grunder genomgående kritisk mot den svenska liberalismens portalfigur Karl Staaff – statsminister två gånger i början av förra seklet – eftersom han aldrig fick något uträttat. Det gamla högerspöket Arvid Lindman får däremot ett gott eftermäle av Leif Lewin. Lindman var visserligen emot det demokratiska genombrottet, men insåg att det inte lönade sig att kämpa emot. I stället tog han chansen att påverka utvecklingen i för honom rimlig riktning och blev därför den som införde allmän rösträtt för män 1908, den reform som rimligen Staaff borde ha lotsat genom riksdagen några år tidigare. Bondeledaren Axel Pehrson-Bramstorp – statsminister i "semesterregeringen" 1936 – får också ett vackert äreminne av Lotta Gröning. Bramstorp bröt upp blockpolitiken i en svår tid för landet och gjorde upp med Per Albin i den så kallade "kohandeln" 1933. Därigenom hämtade sig landet snabbare ur depressionen och uppgörelsen satte också effektivt stopp för högerextremismen i Sverige under 30-talet. Över huvud taget kan man dra slutsatsen att de mest framgångsrika statsministrarna inte varit de karismatiska ledarna och folktalarna. Vare sig Karl Staaff, Hjalmar Branting eller – för den delen – Olof Palme fick något särskilt uträttat i praktisk politik. Det fick däremot hantverksskickliga och effektiva pragmatiker som Arvid Lindman, Per Albin Hansson, Bramstorp och Tage Erlander. Per Albin är dessutom den statsminister i vår moderna historia som haft flest ödesmättade beslut i en svår tid att ta ansvar för. Det lyckades han med, men knäckte också sin hälsa på kuppen. I dag är det pragmatiker som efterfrågas. En Fredrik Reinfeldt eller en Håkan Juholt. Inga folktalare, precis, utan praktiska ledare. Historien visar oss att de vinner i längden. @Byli.8.init:Jan A Johansson