Artikeln saknar rubrik

En försynt vårsol sneglar in genom fönstret i familjen Daléns kök i villan i Blentarp. Minea, ett och ett halvt, kravlar med jämna mellanrum upp i mamma Lins famn och tankar lite bröstmjölk och närhet. Lugnt och fint.Annat var det när storasyster Elsa, i dag fem år, skulle försöka få rätsida på amningen.– Ingenting ville fungera, och vi fick absolut ingen hjälp, sammanfattar Lin Dalén.

Smärta, sår, blödande blåsor och en mer eller mindre kronisk mjölkstockning med åtföljande feber präglade hennes första halvår som mamma.– Elsas bebistid är som en dimma för mig. Som ett stort svart hål.Den enda konkreta hjälp hon fick från bvc, barnavårdcentralen, var en pump, med vilken hon under sex månader pumpade ut mjölk som hon gav till Elsa i flaska, samtidigt som hon förtvivlat kämpade för att få henne att ta bröstet.– Men hon hade ju vant sig vid flaskan, så det fungerade inte.Lin Dalén upprepar det gång på gång. Man måste inte amma. Det är helt okej att avstå.– Men jag ville amma. Jag bad om hjälp. Och fick ingen. Många upplever en amningshets på bvc. För mig var det precis tvärtom. Jag upplevde en flaskhets.

När hon blev gravid en andra gång var känslorna blandade.– Jag hade helt klart utvecklat en amningsskräck. Jag ville helst förtränga alltihop. Samtidigt kände jag att nej, jag måste ta itu med det här. Se till att det inte blir likadant igen.På sätt och vis blev det likadant. Minea hade samma problem som sin storasyster med att öppna munnen tillräckligt stort för att få bra grepp om bröstet, och Lins benägenhet att få mjölkstockning kvarstod.Men nu hade hon skaffat sig kunskaper nog att tackla problemen, och självförtroende nog att kräva hjälp.– Plus att amningsmottagningen i Lund hade öppnat, och det är ett helt fantastiskt ställe. Där fick jag hjälp med att få Minea att gapa större, och tips om små justeringar av typen "håll henne såhär i stället, och såhär".

Bloggen, som nu har varit i gång i ganska precis ett år, blev ett sätt att föra kunskaperna vidare till andra mammor med liknande bekymmer.– Jag hade samlat på mig väldiga mängder amningsinformation, och tänkte att det måste finnas fler som, liksom jag, famlar efter hjälp.I början möttes hon av en rejäl portion ilska från bloggläsare som uppfattade henne som en del av "amningslobbyn".– Jo, jag fick ganska mycket skit. Men det har lugnat sig. Kanske beror det på att jag försöker vara så noga med att betona att min blogg är tänkt som en problemlösning för den som vill amma. Jag struntar fullkomligt i om folk väljer att flaskamma. Verkligen. Om man inte vill amma så lägger jag mig inte i det. Jag säger aldrig "man borde" eller "du ska".

Lin Dalén ser frisk, stark och glad ut där hon sitter. Att hon lider av en sjukdom, fibromyalgi, som sedan tio år gjort det omöjligt för henne att arbeta är svårt att förstå.– Jag har ont i kroppen. Hela tiden. Och det har jag haft så länge jag kan minnas.Under barndomen var smärtan hanterbar, även om tillvaron präglades av en ständig frustration över att inte kunna göra samma saker som kompisarna, men i gymnasiet blommade den ut på allvar. Hon pluggade några år på universitetet, med en förhoppning om att så småningom bli lärare eller kanske socionom, men den ständiga smärtan satte käppar i hjulet.– Huvudet och kroppen hänger ihop. När du har jätteont går all kraft åt till att ta hand om smärtan. Du får svårt med koncentrationen och närminnet. Inför varje terminsstart kände jag "hurra, vad roligt det här ska bli", men det slutade alltid med att jag stod där och bankade huvudet i väggen.

Att alltid ha ont leder dessutom också ofta till olika grader av nedstämdhet och depression, förklarar Lin Dalén.– Smärttillstånd sänker serotoninhalten i hjärnan, vilket gör depression till en väldigt vanlig följdsjukdom.Precis som med amningen har hon fått kämpa för att få den hjälp hon behöver, men i dag tycker hon att rehabiliteringen fungerar bra. Några läkemedel tar hon inte ("jag mår bara sämre av dem") men sjukgymnastik gör stor skillnad, liksom den relativt nya behandlingsformen basal kroppskännedom.– Den är min bästa medicin. Den tvingar ner mig i min kropp, ger mig kontakt med min kropp, vilket i sin tur ger mig kontakt med mina känslor. Det är helt magiskt.

Att läkarna avrådde henne från att skaffa barn, eftersom en graviditet riskerade att göra sjukdomen värre, struntade hon blankt i.– Jag kände att om jag inte kan göra det här, som jag så enormt gärna vill, då kan jag ju lika gärna lägga mig ner och dö. Jag tänkte att det får bli som det blir, vad som än händer så är det värt det.Och fullt så illa som läkarna trott blev det inte.– Jag hade fruktansvärt ont, men jag var ju beredd på det värsta. De hade sagt att jag kanske måste sitta i rullstol, men det behövde jag inte.Lyckan över att vara gravid uppvägde allt.– Det var nio månaders lyckorus, trots smärtan. Jag älskar att vara gravid. Det känns som om min kropp, som alltid har varit så sunkig och eländig, äntligen får göra något bra. Jag skulle gärna vara gravid jämt, haha.

Fast just nu finns det inga planer på fler barn. Elsa och Minea räcker bra. Men amningsbloggen tuffar vidare.– Vi får se hur länge jag fortsätter blogga. Jag har ingen aning. Men i och med att det mest rör sig om rena faktainlägg så har den ju inget direkt bästföredatum.