Arnes hjärta rymmer både barnbarn och fornminnen

I hembygdsparkens sagolikt vackra bokskog ligger Bjärnums museum. En blick ut över området förflyttar tankarna bakåt i tiden. Här står den gamla malttorkan från Farstorps socken och strax intill en skolbyggnad från 1869. Bevarad är den knuttimrade Stavshultstugan, snickar-Ivars gamla verkstad, Skvaltkvarnen, Backstugan, lantbruksmuseet, spettekakshuset och Hembygdsmuseet. I denna miljö trivs Arne Vighagen och han guidar med glädje runt.

Arne Vighagen är född i Västra Torup och minns krigsåren som barn.– Det var tuffa tider och ransonering på mat. Jag minns mörkläggningen och att det slaktades grisar om nätterna.På den tiden fick barnen traska lång väg för att komma till skolan.– Ibland hade jag tur och fick lift med häst och vagn av mjölkskjutsen.Redan tidigt väcktes fotbollsintresset, som han fortfarande har kvar. – Jag spelade fotboll i Ballingslöv i många år.Han visar gamla tidningsklipp från när Ballingslöv vann första Norra Skånecupen för juniorer.– Idrotten har betytt mycket i mitt liv, den har format mig till den jag är. Jag spelade "gubbafotboll" ända tills för några år sedan.

I över 45 år hade han tjänst på Ballingslöv AB.– Mitt första jobb var vid kvistborttagningsautomaten. Jag tjänade 40 öre i timmen. Han klättrade långsamt uppför karriärstegen och slutade som inköpschef.Den stora kärleken träffade han i Sjöstugan vid Finjasjön.– Dit gick vi för att dansa.1964 vigdes Arne och Lena i Bjärnums kyrka och efter några år i Hässleholm flyttade de till Bjärnum 1968 och har därefter varit bygden trogen. Arne Vighagen har alltid varit engagerad i olika föreningar.– Orsaken till att jag alltid blev invald i styrelser, var nog att jag var så blyg. Jag vågade aldrig säga nej, säger han och skrattar.

Han gjorde sin militärtjänstgöring i Eksjö och när det var dags för första repövningen dök gruppchefen upp onykter.– Gissa vem som fick rycka in som chef? säger Arne och skrattar.I flera år var han med i Hemvärnet, sex år som hemvärnschef, där han slutade med kaptens grad.– Jag har alltid gått den långa vägen, både när det gäller arbete och föreningsliv. Jag har börjat från botten och jobbat mig uppåt.

När det var dags att gå i pension, funderade han på vad han nu skulle hitta på.– Jag måste ha något att göra. Det var då mitt intresse för fornminnesföreningen växte fram. Sedan några år tillbaka är han ordförande i Bjärnums fornminnesförening, som har 800 medlemmar. – Jag är här minst tre dagar i veckan. Det kommer många grupper hit, mest pensionärer, för att titta på ett av landets finaste landsortsmuseum. Något som vi är stolta över är Alte Nilssons 250 snidade träfigurer, som beskriver de olika yrkesgrupper som fanns förr.

– Det jag uppskattar med föreningslivet är främst kamratskapen. Vårt mål är att utvecka verksamheten och locka hit ännu fler. En dag i veckan åker Arne och Lena för att hämta barnbarnen, tvillingarna Malin och Kajsa, när de slutar skolan.– Först ska de till Musikskolan, en spelar piano och den andra tvärflöjt. Sedan brukar vi fika tillsammans och det är så roligt att följa deras aktiviteter. De rider och spelar fotboll.Det är med stolthet i rösten som Arne talar om barnbarnen och han känner sig lycklig över att han har en sådan fin relation till dem. Han tycker att Bjärnum är en bra bostadsort.– Genomfarten är kanske inte så rolig men naturen är vacker. Det bästa med Bjärnum är Hembygdsparken och Bjärlången.

I morgon fyller Arne Vighagen 75 år, men han kommer vänta med att fira sin födelsedag någon månad. Hustrun fyller 70 år längre fram så de blir gemensam fest i sommar.– Det är inte klokt så fort åren går! Det är sinnet som avgör om du känner dig ung eller gammal, inte kroppen. Fast nyligen försökte jag springa runt sjön, den runda som jag ofta sprang förr när jag spelade fotboll. Nu orkade jag bara halvvägs, så visst blir man äldre.– Fast var tid har sin charm. Det var roligt när jag var yngre och spelade fotboll, men det är också roligt när vi har allsång här och det kommer 800 personer. Jag är glad så länge som vi får vara krya i familjen, det är det som känns viktigast.