Författaren som gillar att tjuvlyssna

Han har ett pressat schema under sitt Sverigebesök; många intervjuer för tidningar och tv, föreläsningar och samtalskvällar. När vi möts i en hotellfoajé i Malmö ska han snart gå vidare till kvällens samtal på biblioteket. En stunds vila ska också hinnas med innan dess. Den vältalige och vänlige Oz har trots allt hunnit bli 72 år och kanske tar det på krafterna att vara så omsvärmad.

Du är nästan som en rockstjärna, var det så här du tänkte dig livet som författare?– Nja... det här gör jag ju bara ibland, annars sitter jag hemma för mig själv och arbetar. Så det är ett trevligt avbrott, inte mer, säger han.

En fråga han hittills inte fått under sitt Sverigebesök? Jo, varför han började skriva. Han började berätta historier redan som liten, eftersom det var det han var bra på. Hans historier fick de andra att lyssna. – Och det var ett bra sätt att charma flickorna, säger han med ett litet leende.

Historier fick han också sig till livs hemma i den mörka våningen i Jerusalem, där hans mor Fania berättade fantastiska sagor. Där var han också omgiven av sin far Ariehs böcker och han ville själv bli – en bok.– Jag var inte säker på att jag skulle växa upp och bli en man, så jag tänkte: "om jag är en bok kommer alltid något exemplar av någon upplaga att finnas kvar, på en hylla i något bibliotek någonstans."

Förintelsen som pågick i Europa var ständigt närvarande i samtalet. Likaså tanken att när britterna drog sig tillbaka från det palestinska protektoratet samma sak skulle kunna hända där. Böckerna var det beständiga.Amos Oz barndom var som skräddarsydd för en blivande författare, men han revolterade mot sitt öde i tonåren.– Jag ville bli allt som min far inte var. Jag ville köra traktor. Jag ville bli lång. Nu sitter jag omgiven böcker och skriver, men jag pratar och grälar fortfarande med min far, varje dag, trots att han dog för många år sedan. Vi är fortfarande inte överens.

Amos bytte sitt familjenamn Klausner mot Oz, som betyder styrka på hebreiska. Han debuterade som författare 1965 och har skrivit 27 böcker, varav 17 finns översatta till svenska. Hans stora verk, En berättelse om kärlek och mörker, är en familjekrönika som handlar om uppväxten i Jerusalem och om staten Israels bildande. Boken ger en personlig inblick i ett omdebatterat historiskt skede. Den har blivit en av de mest sålda böckerna i Israels historia och den läses i hela världen. – Det var ett kraftprov att skriva den, men jag tänkte inte på vilken betydelse den skulle kunna få och jag trodde aldrig att den skulle läsas av några andra än av folk i Jerusalem, säger han.

Föräldrarna beskrivs i boken som hängivna européer, de älskade det Europa som våldsamt kastade ut dem på 30-talet. De behärskade många språk, men Amos Oz fick bara lära sig hebreiska. Föräldrarna var rädda att han skulle förföras av Europa. Själv känner han sig inte alls som europé.– Jag älskar Israel till och med när jag inte står ut med det, säger författaren, som är en hängiven förespråkare för fred och var en av de första att tala för en tvåstatslösning. – Israeler och palestinier är redo för en kompromiss. Är de lyckliga över det? Nej. Kommer de att dansa på gatorna? Nej. Det blir som en amputation, men de vet att det inte finns någon annan väg.

Att vara en israelisk författare gör att man läses på ett speciellt sätt. Många läser Amos Oz nya novellsamling Lantliga scener som en allegori över sakernas tillstånd i Mellanöstern.– Om någon vill veta vad jag anser om politik är det bara att läsa mina artiklar och insändare. En bok ska läsas med utgångspunkt i vad den betyder för en själv.

Han är dock beredd på att tolkas och säger lätt ironiskt:– Skriver jag en historia om en far, mor, dotter och fickpengar, så kommer folk att säga att fadern representerar regeringen, modern religionen, dottern ungdomen och fickpengarna den dåliga ekonomin.

Inspiration att skriva hittar Amos Oz överallt. Hans favoritsysselsättning är att sitta och titta – och gärna tjuvlyssna – på folk.– När jag sitter på caféer, på järnvägsstationer och flygplatser tittar jag på främlingar, jag stjäl från deras konversationer, jag spionerar på dem. Jag är en spion. Jag tittar på kläder och kroppsspråk och speciellt på skor. Redan som barn började han med den här sysselsättningen. Han fick vänta i timmar medan föräldrarna diskuterade med vännerna på kaféet, han måste vara tyst och för att fördriva tiden började han fantisera ihop historier om folk han såg. Han är fortfarande nyfiken på människor.– Nyfikenhet är en dygd, säger han.

Är det fortfarande lika roligt att vara författare?– Roligt är det inte. Det är hårt arbete. Att välja ett enda ord kräver ett beslut, att skriva en mening kräver flera. En bok kräver fler beslut än någon regering behöver ta.

Slutresultatet ska vara som ett stycke musik. Tonerna ska passa ihop, en ton får inte sticka ut och störa helheten. Han kan sitta länge och arbeta på en enda mening. Ibland blir det bara några meningar på en dag. Vissa dagar stryker han bara en mening.

Men när du har fått ihop en mening, då känner du: "Nu är det klart"?– Nej, jag blir inte klar. Jag känner att jag får nöja mig med det jag åstadkommit. Jag kan inte bättre. Jag är ju inte Tolstoj.