Hon ser alltid möjligheterna

– Jag vill visa att detta inte är ett hinder, säger Shatila Salami och fingrar på sin sjal.Det är en specialdesignad sjal med räddningstjänstens logga som hon själv har varit med och tagit fram.– Den har inga säkerhetsnålar, vilket gör att man kan ha den under operativa insatser som rökdykningar.

Shatila Salami. Kvinna och muslim. Ingetdera har underlättat hennes val av yrke. Åtminstone inte i andras ögon. Men för henne själv är det inga konstigheter. Eventuella problem som dyker upp på vägen löser hon efter hand. 2007 muckade hon i Kallinge.

Hon minns tydligt mönstringen i Kristianstad året innan. Redan från första stund, då hon kom in i lokalerna, riktades blickarna mot henne.– Jag var den enda med sjal och mörka ögonbryn. Men jag tänkte "skit samma, jag är här för att göra testerna".Samtalet med psykologen, som alla skulle genomgå, hade hon fått höra skulle ta cirka 20-30 minuter. Shatila Salami var där i en och en halv timme.

Inställningen från de som intervjuade henne var att det skulle uppstå en mängd olika problem om Shatila Salami skulle göra lumpen. De frågade till och med om hon kunde tänka sig att ta av sjalen.– Då sa jag nej. Det är klart att jag tar av den om något handlar om liv eller död. Det säger min religion att jag ska göra. Men när det, som i detta fall, handlar om övningar och förberedelser så gör jag inte det.

Hon var väldigt noggrann med att hon inte ville bli särbehandlad. Hon ville göra lumpen precis som alla andra. Och det gjorde hon, även om det krävdes en del problemlösning ibland. När de andra soldaterna, glada i hågen, slängde av sig kläderna för att svalka och tvätta av sig i en sjö under en övning fick Shatila Salami hjälp av de andra tjejerna att hålla uppe skydd omkring henne när hon badade. Och för att hon skulle kunna sova i samma rum som andra män sydde hon ett draperi tillsammans med befälet och satte upp runt sin säng så att hon kunde ta av sig sjalen. Men allting löste sig, det var hela tiden Shatila Salamis fasta övertygelse.

Visst fanns det dagar som var tuffare än andra. Men hon har hela tiden haft sin familj och man bakom sig som stöttat och pushat henne.– Det var ett otroligt tryck från de andra soldaterna, att jag inte skulle klara det. Det var svårt ibland, men tack vare mitt starka psyke och höga självförtroende klarade jag av svårigheterna.

Samtalen hem till familjen var många gånger räddningen.– Min mamma förstod vilka svårigheter jag gick igenom. Hon sa: "Orkar du inte så kom hem". Men då tog pappa luren och sa: "Du fixar detta, min dotter. Jag är stolt över dig". Han visste att jag innerst inne ville göra det. I dag är jag stolt över mig själv.När hon muckade fick hon stor respons från både samhälle, befäl och soldater. – Jag klarade det militära med bra betyg och jag fick även en så kallad "kämpemedalj".

I dag är hon även den första svenska kvinna att bära sjal och jobba inom räddningstjänsten. Hon jobbar som brand- och säkerhetsvärd inom räddningstjänsten Syd. Hon har alltid varit hårdhudad och har inga problem att säga ifrån, varken inom militären eller räddningstjänsten.– Är något fel så säger jag det. Jag accepterar till exempel inte kränkning och diskriminering.Hon ser sig själv som en förebild, ett levande exempel. Det får hon i alla fall ofta höra när hon är ute och föreläser på skolor och fritidsgårdar, vilket är en del av hennes jobb.

Räddningstjänsten Syd kom hon i kontakt med några år efter att hon muckat. Det var när räddningstjänsten utsatts för stenkastning och det anlagts många bränder i Malmö, framför allt i Rosengård, som man ville satsa på en mer integrerad räddningstjänst. Man efterlyste personer med utländsk bakgrund och som talade fler språk än svenska och engelska för att nå ut till ungdomarna.

Shatila Salami talar arabiska. Hon är själv både född och uppvuxen i Sverige, men hennes föräldrar kommer från Palestina.– Om jag kan hjälpa till att förändra något i samhället vill jag ju göra det. Och jag tror att jag kan det. Dels genom språket och dels genom att jag känner till olika kulturella koder. Jag är själv uppvuxen i Holma, där det också varit och fortfarande finns en del problem.

Sin törst efter utmaningar har hon kvar. Sedan hon var yngre har hon alltid velat bli kriminalpolis. De tankarna finns fortfarande kvar. Någon gång i framtiden vill hon söka till polishögskolan.– Det är målet. Men jag är bara 27 år. Så det finns tid.