Ett hopp för frihet
Det var så de presenterade sig. Likt två svarta fåglar stötte jag på Rachidy och Roland på en av Dohas spektakulära byggnader. Dessa två 20-åriga killar hittar sin frihet genom att utöva parkour. Sporten handlar om att ta sig genom olika sorters miljöer med endast kroppen som hjälpmedel. Att förflytta sig från punkt A till punkt B på ett så snabbt, effektivt och kontrollerat sätt som möjligt. Syftet är att ta sig fram flytande och få alla manövrer att bli en enda smidig rörelse. Allt från hustak, stolpar, bänkar och trottoarkanter till träd, stenar, staket och murar är en utmaning. Allt går att övervinna med enkla och smidiga rörelser.
Qatar med huvudstaden Doha är oljeshejkernas nya Dubai. Här vid Persiska viken satsas enorma belopp i affärs- och forskningsvärlden. Här byggs det ena skrytbygget efter det andra. Högre och högre mot himlen sträcker sig Dohas skyline och ju större byggnaderna blir, desto mer aptitretande blir de för några unga killar med blick för svåra utmaningar bland betongen.
Kanske förstår inte ett samhälle i rolexklockans strypgrepp att frihet kan vara ett språng på fyra meter. Kanske har man glömt den lilla människan bland all betong med glasfasad. Här bor man i gated communitys, bostadsområden med högra grindar som avskärmar omvärlden, tar stadsjeepen till luftkonditionerade shoppingcenter och umgås med folk av sitt eget kön i sin egen klass. Här finns inga eller väldigt få klubbar, barer, uteserveringar, badplatser eller parker. Trottoaren har man glömt eller helt enkelt inte brytt sig om. Här kör ju de flesta ändå bil.
– Vi blir bortkörda av vakterna om dom ser oss, säger Rachidy så fort vi närmar oss en brant trappa vid friidrottsarenan Aspire Dome i utkanten av Doha. – Vi har till och med blivit bortkörda när vi varit på plan asfalt långt ifrån byggnaderna. Här vågar inte någon vakt inte vakta vad som vaktas kan. Det kan vara förståeligt med tanke på att man hämtar billig arbetskraft från länder som Indien, Pakistan, Philipinerna. Som vakt är det lätt att bli ersatt när många står i kö. Så här gör man sitt jobb och man gör det utan att klaga eller ifrågasätta. Alltså kör man bort ungdomar som hoppar, klättrar, eller som Rachidy säger, beter sig som freaks. – Det är så folk ser oss. Som om vi är från en annan planet. – De tror att vi ska stjäla eller förstöra något, fyller Roland i.
Doha har cirka 400 000 invånare och den större delen av befolkningen är indier. Byggnadsarbetare, fönsterpustare, gatustädare, taxichafförer är yrken som vigts åt gästarbetarna, helt enkelt alla jobb som inte qatarierna själva vill ha. Det är även indier som vaktar köpcentrum och arenor i stan. – Vi hinner med några hopp innan dom ser oss, säger Rachidy. Med oss har vi även Atto. Hans knä är nyopererat och han följer de andras vägval och hopp med spänning. -Så här är det alltid. Hittar vi en perfekt plats så blir vi bortkörda. Det tar verkligen död på glädjen med parkour, att hela tiden kämpa för att få finnas till. – Ingen förstår oss. Varken folk, vakter eller politiker. Om de bara öppnade ögonen så skulle de se oss och det vi brinner för. Istället väljer de att blunda, säger Atto. I Qatar gillar man inte när någon kommer med något nytt.
Vi möter motstånd hela tiden, murar som vi måste bryta ner. Det är verkligen tufft och vi har hela tiden en press på oss. Är det inte traditionellt så är det inte tillåtet, fyller Rachidy i. Uppmuntra oss istället och ge oss en plats att få vara på. Då kan vi utveckla och förbättra oss. Killarna har inte sina rötter i Qatar men är uppväxta här. De kommer från Marocko, Ungern och Egypten, men menar att det inte handlar om rasism, utan det hade varit lika svårt att få utöva parkour även om de var qatarier.
Jag funderar på detta när jag ser hur Roland och Rachidy tar sig upp i en palm för att på något sätt försöka bryta förbudet att vara fri och lycklig. När de hoppat och leende rullar runt i gräset förstår jag kicken. Men även kicken av att vägra leva med koppel om halsen. Jag som europé och journalist blir under mina dagar i öknen bland skyskraporna fullt medveten om en sak. I Doha vill man visa för omvärlden att staden är framgångsrik, att det finns pengar. Qatar har ingen historia, så landet bygger den nu. Även om det är indier som gör själva skitgörat. Qatar har precis, mycket överraskande fått fotbolls-VM 2022. 2006 var staden värd för Asien Games och de två senaste åren har Diamond League i friidrott hållits här. Utöver detta köper man in duktiga idrottare för att förhöja statusen på den qatariska idrotten. Kenyanska löpare byter nationalitet och tävlar i Qatars färger. Jörgen Persson, vår pingisspelare har varit här som tränare och nu senast har Linus Thörnblads fd tränare Stanley flyttat hit. Kritiken mot FIFA, det internationella fotbollsförbundet och Qatar som värdland av fotbolls-VM har inte låtit vänta på sig. Det pratas om korruption och upprörda röster kräver att en utredning ska göras. Men allt handlar bara om business. Den lilla människan är bortglömd.
Ett hopp, blickar åt alla håll, kanske ett hopp till och sedan vidare. Vidare mot bättre hopp. Vidare för att slippa bli bortkörda. Överallt finns det vakter som har koll. Ögon som följer oss. Jag tänker på hur jag som liten grabb alltid hade en fotboll med mig. Vart jag än gick rullade bollen vid fötterna. Det var glädje, frihet. Förutom när någon sur granngubbe kom ut och pekade på skylten "Bollspel förbjudet" och körde undan oss från gräset. Gräset som tiggde om att bli nertrampat av små barnfötter, jagandes efter en boll. Är det så Rachidy och Roland känner? Så som när man fick lomma iväg med bollen under armen. Att surgubben fick rätt trots att han hade fel.
När vi går genom natten pratar Rachidy om hur parkour finns inuti dig. Det är något du behöver, som bara finns där. Det är inte bara att gå eller hoppa, det är en konstart. – När jag började visste jag inte att det fanns något som hette parkour. Jag hoppade mest runt. En gång hoppade jag ut från mitt fönster på andra våningen. Min pappa blev ganska överraskad när jag knackade på dörren. Sen har jag försökt få kompisar att hänga på men det behövs ett stort hjärta och mycket själ för att våga. – Parkour kan vara farligt. Det gäller att vara beredd på allt och på att det kan göra ont. Du kan bryta ett ben, du kan faktiskt till och med dö. Men vi tar aldrig risker. Vi planerar alltid ett hopp och vi gör inget vi inte klarar.
Mörkret tätnar kring oss, natten blir allt mer svart. Grabbarna vill försöka sig på några sista hopp i en av parkerna. Två parker har på senare år byggts i ett led att försöka göra staden mer trivsam. Men tyvärr är parkerna endast för familjer. – Vi är inte tillåtna här. Vi kan störa familjerna, säger Roland. Jag förstår först inte vad han menar men tvingas inse att ett gäng killar som vi helt enkelt inte får vara i parken. – Hade vi haft med oss en tjej så hade vi räknats som en familj och då hade det varit okej. – Här byggs det inte för såna som oss. Här vågar man inte göra drastiska förändringar som går emot det traditionella, säger Rachidy.
När jag senare går hemåt genom natten, med en fantastisk stjärnhimmel dold bakom skyskrapornas neonljus, bär jag med mig dessa sista ord. Ord som borde vara gamla i en ny värld. Men ord som tyvärr är lika aktuella här som hemma. Dessa ord påminner om hur folk i alla tider varit rädda för det som är okänt, det nya, det annorlunda. När jag högt över öknen flyger tillbaka mot min vardag så tänker jag på likheterna mellan våra världar. Hur dessa killar, dessa rebeller av sitt slag utkämpar en mycket hårdare kamp än vad de tror sig göra. Parkour, visst, men det är så mycket större än så. Så mycket mer en kamp mot folks svårigheter att våga se, att våga tänka i nya banor och att våga acceptera människor för vad de är.
