Minnen av en mur

"En dag så stod, så stod den bara där, en mur mellan mej och den jag hade kär. Vi bor två kvarter, ifrån varann. men en grå prick är det enda jag ser av Susanne".

Vid en presskonferens i mitten av juni 1961 sa DDR:s dåvarande statschef Walter Ulbrich att "ingen har någon som helst avsikt att bygga en mur".Ulbrichts uttalande skulle med all tydlighet visa sig vara en lögn. Två månader senare - i dag för 50 år sedan - började sten lägga på sten i bygget som skulle etsa sig in i medvetandet hos generationer, även långt utanför Tysklands gränser. 16 mil betong som förvandlade Västberlin till en ö i ett fientligt land, splittrade familjer och skilde vänner åt under 28 år."Den antifascistiska skyddsvallen" hette det med totalitär retorik, som för att hjälpligt skyla över det alla visste: att den var till för att hindra den egna befolkningen att fly; att den var själva manifestationen av det egna politiska misslyckandet.

Jag sitter på en parkbänk i Gedänkstätte Berliner Mauer, en minnesplats för murens offer. Platsen är belägen på det som en gång var den så kallade dödsremsan mellan de två murarna. Ett stenkast härifrån ligger pendeltågsstationen Nordbahnhof, som under delningen var en av många spökstationer där tågen inte stannade och ingångarna var förseglade för att hindra invånarna i öst att ta sig ned i tunnlarna som ledde till väst.Muren framför mig är den vi såg från västsidan, bakom mig är den mur som med segrarens perspektiv kallades Hintermauer, den bakre muren. Remsan däremellan betydde döden för den som beträdde den utan vaktuniform.Vinden friskar i där jag sitter på min bänk som en påminnelse om det kalla krig som muren var den perfekta och alltför påtagliga symbolen för. Ett kallt krig som kändes av även för någon som växte upp i trygga Sverige.

"Halt! Här får ingen passera, här kommer ingen förbi. Kommer aldrig över nån mera, så gå är du snäll om ditt liv är kärt."

Som svensk och uppväxt under 70- och 80-talen är det svårt att inte få texten till Ebba Gröns "Die Mauer" i skallen när man står vid någon av de delar av Berlinmuren som sparats till eftervärlden.Få symboler är så kraftfulla som en mur och få murar är så påtagliga som den som en gång delade Öst- från Västberlin. Ett tecken så gott som något över den roll muren spelat i människors medvetande är den plats den tagit inom populärkulturen. Ebba Grön, Lou Reed, David Bowie och Wim Wenders är bara några av dem som låtit muren ta plats i sina verk.

Vid museet om nazitiden, Topographie des Terrors, framträder lager av historia. Ovanför ruinvalven från det forna SS-högkvarteret tronar ett stycke av muren och därbakom Haus der Ministerien, ett stycke kvardröjande naziarkitektur som huserade flygministeriet under 30- och 40-talen och som under DDR-åren blev hem till ett flertal myndigheter.Jag läser det bleknade klottret på de sönderhackade murresterna. "Varför?" har någon kort och gott skrivit. Och "Astrid, någon dag kanske vi kan vara tillsammans igen". Ebba Grön dyker upp i tankarna igen:

"Över taggtråden såg jag min livskamrat, Susanne stod och gestikulera. Jag har gått här i tjugo år snart, men med en kpist är det svårt att diskutera."

Berlin är en stad i förvandling. Ekonomin må vara körd i botten (överallt kan man köpa T-shirts med texten "Berlin - poor but sexy") men det hindrar inte att det byggs så det knakar. Spåren efter andra världskriget och delningen raderas så sakteliga ut även om enstaka bombhål och kulhålsbelupna fasader fortfarande finns att se. Potsdamer Platz är inte längre ett ingenmansland och där dödsremsan en gång spred skräck reser sig nu moderna skyskrapor. Checkpoint Charlie, den mest kända gränsövergången mellan öst och väst, är nu en turistfälla där unga män utklädda i amerikanska, franska och sovjetiska uniformer tar betalt för att posera för bilder.En generation börjar bli vuxen som inte minns den där fantastiska dagen 1989 när gränsövergångarna mer eller mindre av misstag öppnades. En generation som inte minns känslan av att kärnvapenkriget bara är ett knapptryck bort.

En liten bit från Potsdamer Platz ligger en ödetomt, ett kvardröjande bombhål, från andra världskriget. Här stod en gång byggnaden som huserade Clou, 10- och 20-talens största danspalats i Berlin. På en vägg till den angränsande byggnaden har någon skrivit "Bygg upp muren igen".Samtidigt byggs det murar på andra håll, både symboliska och fysiska. Och nu som då är muren det ultimata tecknet på politikens misslyckande.

"Ja, jag vet, jag vet precis hur, jag flyger över eran mur. Å jag vet, å jag vet, jag vet precis hur".