Värd ett bättre öde

Hennings bluesrötter går inte att ta miste på och han är en god instrumentalist. Sångmässigt är Bertelsens lite rökigt beslöjade röst inte lika distinkt och vinnande som Todds, men som vokal backup är han ett fullgott alternativ. Det är trivsamt, det är samspelt och det faktum att det tar en god stund innan man uppfattar fusket med de förinspelade förstärkningarna är ett utmärkt betyg. Och precis när behovet av överraskning infinner sig så kommer Eagle-Eye Cherrys "Save tonight" och räddar anrättningen från att bli för enahanda. Ljudbilden är välbalanserad, och varenda stavelse i sångtexterna mejslas fram. Mellansnacket är däremot ett under av grötighet och går fullständigt förlorat.

När Eva-Maria Junker och hennes band intar exakt samma scen timmen senare är det närmast en spegelvänd situation. Man uppfattar presentationerna, men ingenting av sångtexterna. Och det är inte bara synd, det är skandalöst! För Eva-Marias mjuka Cranberriesklang och behagligt otäcka texter förtjänar ett bättre öde. Ljudet är helt knasigt. Skramligt, skränigt och mellan varven finns ett borrmaskinskorrande som lägger sig som ett lock på ett redan överbelastat mellanregister.

Bandet är helt enkelt mycket bättre än sammanhanget, och till skillnad från firma Smith & Bertelsen så överraskar Junkers gäng oavbrutet. Ingen låt är den andra lik, och det är ett mycket omväxlande ackompanjemang. Och även känslomässigt tvära kast. Personlig favorit hittar jag i "Stuck" där hela registret finns i samma karamell. Det konceptet kräver skickliga musiker, och det har man. Inte minst gitarristen Per Holmberg förgyller.

Så beger jag mig till Hembygdsparken och Sommarfesten. På scen Kristian Anttila beväpnad med svart hatt, gitarr och en kärlekskrank humoristisk smutsrealism i texthäftet."Här står jag och spricker" sjunger han och associationerna går ofrånkomligen till poesins Bob Hansson. Utspelet är likartat, budskapet likaså. Det är en helt akustiskt konsert, även om ett förinspelat komp faktiskt får hjälpa till lite i den några år gamla hiten "Vill ha dig". En snudd på stillsam Anttila berättar om låtarnas bakgrund och han blir absolut personlig, men distansen mellan scen och salong är ett oöverstigligt hinder.

Anttila hade kunnat funka jättebra i det här formatet. Såväl melodik som ordvändningar kommer till sin rätt. Men i hembygdsparken blir det lojt och något avslaget. Om det beror på artisten eller publiken låter vi helst vara osagt.