James Ellroy – rapp, precis och superflummig

Ellroy är visserligen inte den som skräder orden. Språket är grovt och hårt och hans karaktäristiska staccatoprosa, som beskrivs som telegram-stil, hugger sönder varje tendens till försonande och förskönande drag. Inte för att det finns så mycket vare sig förskönande eller försonande i hans liv. Han beskriver en barndom i sönderfall, en frånvarande far, skilsmässa, en mor, Jean Hilliker, som super och blir mördad när Ellroy bara är tio år. När Jean dog var han arg på henne och önskade henne död. Detta förföljer honom, gör honom till en självdestruktiv sökare. Och det han söker är sin mor, och svar han aldrig kan få. Tidigt börjar han "flukta", som han säger. Han fluktar på kvinnor, överallt, hela tiden. Han blir besatt av sökandet efter henne, den andra, modern? En ungdomstid med drogberoende, kriminalitet, sjukdom och depression gör nästan slut på honom.

Men mitt i det svartaste svarta tar han sig samman, slutar med drogerna, börjar jobba som caddy på dagarna och skriva resten av dygnet, och 1981 debuterar han med kriminalromanen, Browns rekviem. Resten är så att säga litteraturhistoria.Letandet efter "henne" tar dock inte slut i och med de litterära framgångarna. I varje upptänklig kvinna letar han efter moderns rödlätta drag. Tvångsmässigt fortsätter han sitt sökande och det är denna malström av fluktande, famlande, letande, och eviga förkastande vi som läsare får en glimt av.

Det är understundom riktigt uttröttande att följa denna hans maniska och närmast incestuösa jakt på sin mors like. Den rapsodiska berättarstilen med en prosa upphuggen i korta meningar, kräver koncentration. Han byter spår och tanke lika ofta som han sätter punkt. Det är rappt, koncist och superflummigt på samma gång. Det hårdkokta språket stretar och stöter mot innehållet, som ibland går ner i psykologiska avgrunder jag inte har lust att följa med ner i. Jag blir irriterad på machoattityden, känner ofta, att det han håller på med är poserande, utstuderat och tillgjort. Som att han utmanar läsaren med sitt språk och säger, "Jag skriver vad jag vill och hur jag vill, för jag är världens bästa författare"(Han sägs ha sagt just det). Samtidigt finns det något avväpnande i detta skrivarsjälvförtroende och litterära storhetsvansinne, något frigörande och härligt. I synnerhet som det så tydligt krockar mot den sårbarhet och känslighet han uppenbarligen lider av i verkliga livet.