Libyens största konstnär?
Han kallar sig surrealist och heter Saif al-Islam. De senaste tio åren har hans konst visats över hela världen. Motiv är bildsköna, vackra hästar och blomsterprakt. Ett av de centrala verken är "Fredo", en avbildning av Saif al-Islams sällskapstiger Fredo. Verken ger samma obehagskänsla som när Prins Carl-Philip fotograferar en humla på en solros och kallar det konst.
Miljoner kronor från den libyska statskassan har använts för att finansiera den kringresande utställningen The Desert Is Not Silent som visar upp Saif al-Islams storhet. Men nu har ljuden förändrats i öknen. Frihetsropen ökar i intensitet och ingen kan längre påstå att Saif al-Islam är Libyens störste konstnär. Som son till Muammar Qaddafi hade han absolut makt. Det fanns egentligen endast en betydande konstnär i Libyen och det var han själv. Han gillade också att beskriva sig själv som filantrop. Det är i sitt sammanhang en rätt knasig beskrivning, men kanske är det hans största bedrift – att lura världen om sin storhet.
In i det sista, när rebellstyrkorna rullar in i Tripoli, gäckar Saif al-Islam världen. Han tillfångatas av rebellerna i ena sekunden, i nästa står han fri och propagerar för Qaddafi-styre. Av blodspengar och hårdför diktatur skapades denna filantrop och konstnärssjäl. Men sitt eget folk kan han inte längre styra. Sedan den libyska revolutionens början i februari har det konstnärliga landskapet i landet förändrats totalt. Hyllningsmuraler över Muammar Qaddafi har ersatts av satirverk. Och att gatukonsten just nu florerar i Libyen är inte så konstigt. I takt med att frontlinjen flyttat sig närmre och närmre Tripoli så har antalet stencilaffischer och politisk graffiti ökat explosionsartat i landet. Modet att kritisera, och viljan att förändra, ökar dag för dag. Den store konstnären Saif al-Islam har nu förvandlats till häckelobjekt. Gatukonsten har en naturlig spelplats i turbulenta regioner där budskapen tvingas vara enkla. Ett verk kan skissas upp blixtsnabbt på vilken kanvasyta som helst: murar, bropelare eller vägskyltar.
Här hemma kan jag tycka att gatukonsten fastnar lite för lätt i sina egna schabloner. Ofta hittar jag långt mer politisk konst inne i de svala och välfinansierade konsthallarna. Men låt oss för ett kort ögonblick spegla historien om Saif al-Islam och Benghazis nedklottrade fasader mot den svenska konstvärlden. Det blir tydligt att frågor om makt, censur och lagbrytande konst inte riktigt är så knivskarpa som en del makthavare tycks tro. Så jag fortsätter följa jakten på libyens störste konstär Saif al-Islam på nyheterna. För där ryms också en historia om diktaturens penseldrag mot gatukonstnärernas spraystreck.
