Annons

Om mat och förhållanden

Kultur och Nöje När jag flyttade hemifrån var jag, som så många andra pojkar i 20-års-åldern, inget vidare på att laga mat.
Publicerad 13 september 2011 • Uppdaterad 24 november 2021

När jag flyttade hemifrån var jag, som så många andra pojkar i 20-års-åldern, inget vidare på att laga mat. Eller rättare sagt; jag var inte ens inget vidare. Intresset för aktiviteten ifråga var därtill fullständigt obefintligt. Det blev falukorv och makaroner, chili con carne och frysen fylldes av sådana där enportionsrätter som man värmer i mikrovågsugnen. Kvällstid landade jag på McDonalds. Pizzeria. Korvkiosk. Statoil. Vad som helst, bara man själv slapp röra i grytan.

Jag var helt tillfreds med detta sakernas tillstånd förutom i de stunder när kvinnliga kurskamrater kom på besök. Då önskade man att kylskåpet hade hyst produkter som mango chutney, fetaost och soltorkad tomat istället för ketchup och Pepsi. Och vid de få tillfällen som tillvaron kryddades med en amorös relation dröjde det heller inte länge förrän min kulinariska okunskap ledde till problem. De första veckorna kunde man klara sig genom att äta ute. Sitta på romantiska kvartersrestauranger och hålla varandra i händerna medan man bekymmersfritt kommenterade kockens insats. Men så småningom kom förstås den dag när det var dags att börja laga mat tillsammans. Den dagen brukade jag passera mitt eget "bäst före"-datum.

Annons

Magplasket blev monumentalt eftersom mina övriga relationsattribut ingav förtroende. Ett välstädat, smakfullt möblerat hem. Prydligt strukna skjortor. Sådant harmonierar dåligt med oförmåga att skilja palsternacka från purjolök. Men jag var köksanalfabet och det framgick med all ickeönskvärd tydlighet. Ibland försökte jag förstås ändå. Minns när jag lovade att bjuda musikhögskolans trevligaste tjej på pannkakor. Övade kvällen innan och då gick det hyfsat. Men när det väl blev skarpt läge gick det sämre. Placerade plastbunken med smet bredvid stekjärnet, och startade fel platta. Smöret smälte liksom aldrig. Det gjorde däremot plastbunken. Snacka om pannkaka.

Antagligen var det där och då som min köksresa inleddes. Jag konstaterade att det nog skulle krävas lite bättre matlagningskunskaper om jag skulle lyckas i relationsträsket. Eller var det kanske tvärtom? Krävdes det en relation för att jag skulle lyckas i matlagningsträsket? Det verkade som att ekvationen saknade lösning. Men så gick det några år. Positionerna förflyttades successivt och simsalabim – plötsligt hörs Henrik hävda att "Vi kan väl stanna hemma och fixa något själva istället för att gå ut". Dags att nypa sig i armen. Var detta möjligt? Jo. Banne mig! Jag tänkte tankar som att det var godare, billigare, nyttigare och mer avslappnat att laga maten själv jämfört med att gå till en trist kvartersrestaurang där en massa nyförälskade 20-åringar sitter och håller varandra i händerna. "Vad ska du laga då", undrar hon. Öppnar kylskåpet. Hm, låt se nu? Mango chutney, fetaost, soltorkad tomat... Henrik Bergkvist är kritiker och frilans inom musik och teater.

Admin
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons