Lyckan – vår tids jagade villebråd
Antingen du gifter dig eller du inte gifter dig kommer du att ångra båda delarna. Orden, som är Sören Kierkegaards, inleder Gun-Britt Sundströms roman Maken, och utgör något slags ofrivilligt livsmotto för dess båda huvudpersoner, Gustav och Martina, som under sju ganska svåra år gör sitt yttersta för att få rätsida på frågan om huruvida de bör eller inte bör leva tillsammans.
Vid en hastig anblick ser det ut som om ingenting har hänt under de 35 år som gått sedan boken skrevs. Vår syn på tvåsamheten förefaller precis lika tröstlöst vacklande nu som då. Å ena sidan – en synnerligen levande dröm om den skimrande kärnfamiljen, där pappa bakar surdegsbröd och mamma gör pilates och båda tjänar tillräckligt med pengar på sina stimulerande jobb för att man varje jul ska kunna lämna fondtapeterna och designmöblerna och åka till Thailand och ha det alldeles UNDERBART tillsammans.
Å andra sidan – en precis lika levande dröm om individens okränkbara rätt att vara sin egen lyckas smed, utan tyngden av besvärande löften om livslång trohet. I Maria Svelands och Katarina Wennstams nyutkomna skilsmässoantologi Happy, happy (Atlas) vittnas om ett moralistiskt motstånd mot kvinnor som vill skiljas, och varken jag eller någon annan har förstås rätt att frånta författarna denna känsla, men den är sannerligen mystifierande. För det kanske märkligaste med Happy, happy är ju, som Nina Björk konstaterade i sin recension i Dagens Nyheter, att den inte skrivits tidigare. Boken, påpekar Björk, utgör ett klockrent symptom på en kultur som dyrkar bilden av det fria jaget, dess inneboende styrka och dess okuvliga längtan efter ständig förändring.
Och så är det ju. Hur missförstådda Sveland och gänget än har känt sig, när de har försökt hävda sin rätt att njuta av att ha lämnat ett taskigt förhållande, så är det deras rollfigurer som är hjältarna i 2010-talets rollista. De som vågar ta steget. Och, som sagt, de som lever tomtebolycka i kärnfamiljens trygga famn.
Jo, vid en första anblick ser kluvenheten inför tvåsamheten ut att stå och stampa på precis samma ställe som för Gustav och Martina 1976.Men det finns en fundamental skillnad, som Sveland och Wennstam omedvetet sätter fingret på genom valet av titel på sin bok. I dag är det lyckan vi jagar. I dag är lyckan det självklara målet. I dag är det rentav skamligt att vara olycklig.
Martina, däremot, hyser inga illusioner om att det är lycklig hon ska bli när hon kommer fram till om hon ska ge sitt liv åt Gustav alternativt be honom dra åt fanders för gott. Hon tänker inte i termer av lycka. Hon tänker i termer av sanning. Vad är sannast mot mig, och vad är sannast mot dig? Inte "vad gör oss lyckligast".
Liksom lyckan utgör sanningen ett tämligen svårfångat villebråd. Men som villebråd betraktad är den ändå att föredra. Att jaga lyckan är sällan mer fruktbart än att jaga solkatter på väggen. Att jaga sanningen, däremot, brukar trots allt leda om inte ända fram så åtminstone en liten bit i rätt riktning.
