Sångarna räddar Cosi fan tutte

Kultur och Nöje Cosi fan tutte kan uppföras som en fjäderlätt opera buffa, ett stycke underhållning med mycket vacker musik.
Publicerad 12 oktober 2011 • Uppdaterad 13 december 2021

Cosi fan tutte kan uppföras som en fjäderlätt opera buffa, ett stycke underhållning med mycket vacker musik. Stycket kan också uppfattas som en cynisk moralitet, fortfarande med samma underbara musik. Men när som i Guy Joostens uppsättning på Operaen i Köpenhamn fars blandas med sliskig sentimentalitet och musiken dessutom hanteras av en dirigent som enligt honom själv vill göra "en opera för vår tid" då ligger katastrofen snubblande nära.

Uppsättningen är egentligen femton år gammal. Guy Joosten satte upp på Vlaamse Opera i Antwerpen som en del i en Mozart – da Ponte-cykel. Sedan dess har den förekommit på åtskilliga scener i Europa. Joostens kallar den själv "historien utan slut" – kärleksprocessen som en serie parader och riposter. Mycket tänkvärt och en bra infallsvinkel, men låt då det hela bli en bitterljuv historia istället för att blanda in billig sängkammarhumor.

Än värre är dirigenten Daniele Callegaris behandling, eller rättare sagt misshandel, av musiken. Han flyttar Mozart lätta eleganta rokoko till något överromantiserat med tydlig blick mot bel canto. Det är inte bara en musikhistorisk horrör, det låter inte bra och ställvis är det nästan långtråkigt. Något "för vår tid"? Knappast, möjligtvis för det sena 1800-talet. Men det låter orkestern excellera i breda vackra klanger.

Finns det då inget positivt i uppsättningen? Naturligtvis. Scenografin, den hotellobby som nästan blivit standard i nyare uppsättningar av Cosi fan tutte istället för originalets värdshus i Neapel, är mycket välgjord och ett snyggt grepp är den spegelvändning som sker mellan akterna. Kostymerna är eleganta med bra signalvärden och ljuset är effektivt utan att vara påträngande.

Och som många gånger förr, är det de Det Kongeliges utsökta ensemble som räddar uppsättningen. Inger Dam-Jensen och Elisabeth Jansson är perfekta i både sång och agerande som systrarna Fiordiligi och Dorabella och de matchas fullt ut av Palle Knudsen och Peter Lodahl som de två fästmännen Guglielmo och Ferrando. Johan Reuter sjunger Don Alfonso med både kraft och elegans och Lina Johnsons Despina har både en klar sopran och en stor komisk potential. Och inte ens dirigentens tidstransponering kan förta samtligas mycket fina insatser i både arior och ensembler.

Den här versionen är ett mycket bra illustrationsexempel till frågan hur mycket man kan förändra en opera. Så gott som alla är överens om att det är både tillåtet och nödvändigt med scenisk förnyelse. Att spela Wagner med hornhjälmar och djurhudar skulle i dag nästan framstå som löjligt. Men hur mycket kan man tillåta när det gäller musiken? Där bör man nog vara mer restriktiv. Även om opera är ett allkonstverk är det trots allt musiken som är det bärande och det krävs extraordinär begåvning för att åstadkomma en ny version med gott resultat.

Parentetiskt kan nämnas att Danmark har vissa traditioner att ge sig på just Cosi fan tutte. I början av 1800-talet användes musiken till ett libretto av Adam Oehlenschläger med titeln "Flugten fra klostret." Det blev inte heller någon framgång.

Admin
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.