”Detta engagerar inte åskådaren”

Därtill en imperfektversion av Olof Palme. Dessa fem rör sig i det gigantiska rummet. Förflyttar sig genom nutid och dåtid, fiffigt markerat i ljussättning och en liten sänka i scengolvet. Det vilar ett stråk av ödslighet över hela anrättningen. Marken är minerad, och anslaget så fullt av outtalade oförrätter att självaste Ibsen hade varit nöjd. Dessvärre upphör likheterna med Ibsens dramatiska byggnadskonst just precis där. För trots att ämnet - skenheligheten i vår svenska neutralitet och konspirationsteorier kring ubåtskränkningar - är både angeläget och spännande så går uppsättningen på grund redan vid avfärd. Det finns ingen som helst legitimitet för den ”pjäs i pjäsen” som handlar om att dottern (Kofoed) fått in ett anonymt manuskript om Olof Palme. Det finns ingen som helst rim och reson i den otrohetsaffären som utspelar sig mellan tråkiga kostymgubben (Düberg) och svala dräktdamen (Kulle). Visst, skådespelarna är jämngamla egentligen, men klädvalet och rörelsemönstret signalerar en gammal man och en avsevärt yngre, modernare kvinna. Det hela blir löjeväckande, och känslostormarna i upplösningen av det här fyllesjöslaget engagerar inte åskådaren. Alls. Lars Wiik, som gestaltar Olof Palme, är den enda aktör som har fått någonting vettigt att jobba med rent textmässigt. Palmes retoriska utspel är välformulerade, och Wiik har dessutom hittat rätt i gester och satsmelodik. Det blir aldrig parodi, utan ett porträtt fyllt av värdighet och trovärdighet. Samtalen mellan befälhavaren/stadsrådet Molander (Dolk) och Palme, och framför allt den monolog kring sanning och lögn som avslutar första akten, utgör pjäsens sammanlagda behållning. ”En lögn kan bestå av 99 % sanning och det är bara krusningen på ytan som utgör själva lögnen”, filosoferar statsministern. På samma sätt som sanning kan dölja mycket som är lögn. Det som däremot inte kan döljas är det faktum att dramatiska händelser aldrig automatiskt genererar dramatik. Diskussioner fyllda av traggigt trubbiga repliker kan ta död på det allra bästa av ämnen och det är just vad som sker i Mankells manuskript. Hur många gånger ställs exakt samma fråga (”Vad var det egentligen som hände?”), och hur många gånger ställs varianter av samma fråga? Häpnadsväckande många! Man kan vidare ha synpunkter på de teorier som lanseras, men det är inte där bygget brister. Det är i dialogen, i dispositionen, i bristen på faktiskt scenisk handling. Jag förstår att namnet Mankell säljer biljetter, men om det här stycket haft en okänd upphovsman och skickats till stadsteatern anonymt på samma sätt som ”pjäsen i pjäsen” skickades in, så hade det aldrig sjösatts överhuvudtaget. Mina sympatier går till regissören Vibeke Bjelke och alla andra som jobbat med detta mission impossible!