Fångar förfärande drömvärld på scen
The Doors "Break on through ( to the other side") sitter kvar i mitt huvud långt efter att jag lämnat Hipp och premiären av dansk/svenska Jag är drömmarnas labyrint. I en av pjäsens få ljusa scener uppför huvudpersonens yngre jag tillsammans med två kompisar en häftig dans till just "Break on through".Det är en dans som rymmer livsglädje och ungdomlig uppror och som i förlängningen får fruktansvärda konsekvenser. Att ta sig till andra sidan blir här att tvingas fly från sitt hemland, att ta sig över en gräns och lämna sin tillhörighet och sitt jag på andra sidan.
Jag är drömmarnas labyrint är ett modernt drömspel, eller snarare mardrömsspel. Publiken kliver bokstavligen rakt in i huvudpersonens drömvärld genom en upplyst port i ena kanten av Hipps scen. I dunklet letar vi oss in bland stolarna som står uppställda på två sidor om utrymmet där föreställningen ska utspelas. Vi sitter nära, väldigt nära. När kulsprutor smattrar gör de det precis bakom ryggen på oss, när blod stänker, stänker det nästan på oss och när lök steks på scenen sätter sig doften direkt i våra näsborrar. Ibland kan det vara svårt att se precis vad som händer men det uppvägs av känslan av delaktighet.Drömmen vi går in i är en äldre mans. I drömmens värld återupplever han det dygn som förändrade hans liv fullständigt, de händelserna som tvingade honom att fly från hemlandet Afghanistan. Handlingen är inte kronologisk utan precis så förvirrad, absurd och svårgreppbar som drömmar är. Mannen som drömmer är också vår guide i drömvärlden. Han går bredvid sitt yngre drömjag och berättar och kommenterar.
Håkan Paaske är fantastiskt i rollen som den äldre mannen. Övertygande men mycket lågmält balanserar han mellan dröm och verklighet, mellan minnen och nuet. Kardo Razzazi, som spelar hans unga jag, och Nadin Al Kahlidi, som spelar kvinnan som räddar honom, bär upp den konkreta handlingen, verkligheten lika övertygande.Handlingen är lika enkel som den är fruktansvärd. I undomligt oförstånd festar en ung man med en kamrat som ska fly landet. Han blir kvar för länge, bryter mot utegångsförbudet och fångas och misshandlas av två soldater. Svårt skadad lämnas han på gatan men räddas av en okänd kvinna och hennes son. Kvinnan gömmer honom och hjälper honom slutligen att lämna landet när soldaternas jakt på honom bli allt mer intensiv.
Jag är drömmarnas labyrint bygger på en roman av den prisade afghanskfödde författaren och filmaren Atiq Rahimi. Föreställningen är ett nyskapande samarbete över sundet mellan Malmö Stadsteater och Köbenhavns Musikteater där målet varit att låta skådespelare, musik och kultur från olika delar av världen mötas. Föreställningen har redan haft premiär i Danmark med danska skådespelare.
Jag är drömmarnas labyrint är experimentell inte bara i tillkomstarbetet utan också i hur man bygger upp en dröm på en scen och här spelar musik och dans en lika viktig roll som skådespelet. I ena hörnet av Hipps scen, utanför ingångsporten, sitter musikerna Henriette Groth och Beben Risenfors med en fantastisk samling instrument runt sig och bjuder på laddad, stämningsfull och mellanösterninspirerad musik. Flera avgörande scener bärs upp av musiken och av musikern Masoud Mohammadis mycket speciella sång. Även Nadin Al Khalidis sjunger och i en fantastisk scen står hon upplyst av mängder av glödlampor – som stjärnor – och i sång berättar hon sin egen historia och växer ur den den roll hon har i huvudpersonens drömmar till en egen person.Lika gripande är den dans som Ronni Morgenstjerne utför i rollen som Nadins lillebror – en 18-åring som blivit galen efter att förhörts och torterats av militären. Hans dans över sönderrivna tidningar är förtvivlad, febrig och vilsen.
Jag är drömmarnas labyrint är en föreställning som fångar drömmens värld i färg, form, doft, ljud, rörelse och känsla. Det är också en föreställning som lika väl fångar exilens konsekvenser – att överleva men kanske inte leva. Det är vackert gjort och förfärande att uppleva och definitivt höstens måste-se-föreställning i Malmö.
