Skingra inte Saab-museet

I samband med en bolagsstämma i Saab på 1990-talet bjöds jag och en grupp journalister på visning av företagets lilla bilmuseum. Där kunde vi se en flora av Saabar, alltifrån de äldsta med dörrar som öppnades i framkant till udda modeller som Saab Sonett och prototyper som aldrig började tillverkas på löpande bandet. Det var ett litet men välskött museum. I dagsläget består det av 109 bilar, som skildrar historien hos den ena av våra två stora personbilstillverkare. Givetvis är det en mycket viktig del av vårt industriella kulturarv, i synnerhet som så många av oss har starka personliga minnen av att ha åkt i eller ägt en Saab. Min egen första bil köpt för egna pengar, 900 kronor 1973, var en röd Saab tvåtaktare av 1962 års modell, den klassiska Monte Carlorallyvinnaren som kördes av Erik Carlsson "På taket." Nu är de 109 Saab-bilarna utmätta av kronofogden, ett av många inslag i den tragiska krisen för bilföretaget. Vad som händer är ännu oklart, men i farans riktning ligger inte bara att museet upphör utan också att bilarna säljs och skingras för vinden, om de inte hamnar hos en enda seriös köpare som vill förvalta museisamlingen. Ur kulturhistorisk synpunkt är det faktiskt mer eller mindre en tragedi. Sedan min flytt till Skåne för drygt tio år sedan har jag förvånats över att staten tar ett så litet ansvar för museiutbudet i den här delen av landet. När jag bodde i Mälardalen var de statliga museerna givna utflyktsmål för familjen några gånger om året, inte minst under vinterhalvåret när det rådde ruskväder. Mina och många andras barn har haft högtidsstunder när de kunnat gå runt på de statliga museerna i Stockholm och ta del av samlingar som spänner över en rad olika områden. Jag har länge hävdat att staten borde ta ett ökat kulturhistoriskt ansvar för Sydsverige och etablera ett stort statligt museum här. Alltmer lutar jag åt att profilen på ett sådant museum bör gälla Sverige som industrination, alltså ett industrimuseum. Sverige har genomgått en enorm strukturförvandling där gamla industriföretag försvunnit eller ändrat karaktär. Vi som lever nu har ett ansvar för att till kommande generationer överföra vad det var som en gång byggde Sverige starkt och skapade vårt välstånd. Det finns en rad små museer kring vårt lands industrikultur, ofta i anslutning till i dag existerande företag med gamla rötter. Men helhetsgreppet saknas, ett museum där man kan följa olika branschers historia, sådant som verkstadsindustri, teko, livsmedelsindustri, bilindustri, flygindustri, cykeltillverkning etcetera, etcetera. Ett sådant museum skulle dessutom både kunna dokumentera industrins tekniska utveckling och de sociala förhållandena som rått under olika skeden för människor som arbetat i det som blev industrisverige. Det är ett fattigdomsbevis att Sydsverige inte har ett stort och levande statligt museum, att den svenska industrins historia till så stor del skingrats för vinden och att vi har politiker som inte tar ansvaret att föra över kunskapen om industrisverige till nya generationer. @Byline ny:Lars J Eriksson