Hon fick livet tillbaka

Johanna Olin var 25 år gammal när hon drabbades av näthinneavlossning.– Man får som stora svarta sjok som fladdrar förbi i synfältet. Från början fattade jag inte vad det var som hände, och eftersom symptomen kom och gick brydde jag mig inte om att söka läkare. Men plötsligt blev det värre, och jag fick åka in akut. Sedan, berättar hon, gick allt mycket snabbt.– Jag opererades, men man var helt enkelt inte lika duktig på den sortens operationer då som man är i dag. Så jag förlorade synen.Vilket inledningsvis var precis så mardrömslikt som det låter.– Det enda jag kände var "detta kommer inte att gå". Vad skulle det bli av mig? Om man inte ser så finns man inte, så kändes det. Jag var fruktansvärt rädd. Allt var problem. Allt var kaos.Men det fanns hjälp att få.– Först och främst kom jag i kontakt med det som kallas för Synenheten, där särskilda synpedagoger hjälper och stöttar synskadade i vardagen.Sakta men säkert upptäckte Johanna Olin att det mesta faktiskt gick att klara av även utan syn.– Synpedagogerna hjälpte mig att hitta in i livet igen. Att hantera det här nya sättet att leva. Jag insåg att det gick att diska, det gick att dammsuga, det gick att gå ut på stan. Det gick faktiskt att ha ett bra liv. Via Synenheten fick hon även kontakt med SRF (Synskadades riksförbund), vilket kom att bli en annan avgörande pusselbit i rehabiliteringen. Med sin stödperson på SRF kunde hon vrida och vända på sin nya situation, och få del av värdefulla erfarenheter.– Att få prata med någon som varit med om precis detta, att förlora synen i vuxen ålder, och att få ställa alla sina frågor. Det betydde lika mycket för mig som den hjälp jag fick från Synenheten. Innan Johanna Olin förlorade synen hade hon arbetat som föreståndare för ett gruppboende för funktionshindrade i Malmö, ett jobb hon i och för sig tyckte mycket om, samtidigt som hon längtade efter att skaffa sig mer akademisk kompetens. Nu bestämde hon sig för att göra slag i saken.– Jag började på en socionomutbildning, men insåg efter tre terminer att jag inte var klar med min rehabilitering. Så jag hoppade av.För, betonar Johanna Olin, även om det finns en väg tillbaka för den som förlorat synen, så får man inte underskatta dess längd och gropighet.– Det är en lång process. Och man får återfall, det går faktiskt att jämföra med en alkoholist som slutat dricka. Jag skulle säga att det tar två år, minst, innan man kan räkna med att vara tillbaka på banan.Johanna Olins plan var att så snart som möjligt återuppta studierna, men livet ville annorlunda.– Ja, jag träffade min man, och så blev jag gravid. Att få barn kan kännas ganska skrämmande även för den som ser, men för Johanna Olin blev det precis tvärtom. Graviditeten, som resulterade i en liten dotter, skulle visa sig bli hennes viktigaste steg mot återerövrad självkänsla och full rehabilitering.– Jag kände bara att "det här fixar vi". Jag kände mig helt trygg med situationen, och helt trygg med min man, trots att han också var synsvag. Att bli förälder var som att vända på hela steken. Plötsligt var det inte jag som var huvudpersonen längre, utan min dotter. Nu var jag den som måste ta tag i saker för hennes skull. Resultatet blev att jag steg jättesnabbt i min rehabilitering. Efter två års mammaledighet utbildade hon sig till massör. Hon arbetade i tre år inom ett friskvårdsprojekt i Folktandvårdens regi, innan hon övergick till en tjänst som ombudsman på SRF.– Men under tiden växte känslan av att på något sätt vilja dela med sig av den resa jag gjort. Att få ge till andra. Så jag kontaktade Synenheten, och frågade om de behövde hjälp.Det gjorde de. Johanna Olin fick jobb som synpedagog, och stannade i närmare sju år. Tills i somras, då livet än en gång ställdes på huvudet. Johanna Olins make, Bengt, avled hastigt och tragiskt, och hon kastades på nytt in i ett kaos av chock och sorg. Sorgen har förstås inte hunnit klinga av, men chocken ebbade så småningom ut, och lämnade plats för en insikt om att det var "dags att ta ett nytt kliv", som hon uttrycker saken.– Så när SRF plötsligt ringde och erbjöd mig tjänsten som kanslichef tackade jag ja. Jag tillträdde den 11 augusti, och det känns verkligen bra. Jag tycker om att ha många bollar i luften, att vara med där saker händer.Den som pratar med Johanna Olin anar inte att hon är blind. Hon har ansiktet riktat mot sin samtalspartner på ett sätt som får henne att verka seende.– Det beror på att jag var vuxen när jag förlorade synen. Jag ser fortfarande allt som bilder inne i huvudet. Hur du sitter där, bordet mellan oss, det som ligger på bordet. Det är en helt annan sak att ha varit blind från födseln. Hon får ofta frågan om vilket som är värst. Att födas utan syn, eller att förlora den.– Det går nästan inte att jämföra. Jag har stora fördelar av att ha sett. Samtidigt har jag ju å andra sidan något att sakna.För visst saknar hon att se.– Ja, det är klart. Jag kan sakna solnedgången. Snön på träden. Stjärnhimlen. Adventsstjärnorna i fönstren.Samtidigt som hon än en gång betonar:– Att förlora synen är inte det värsta som kan hända. De flesta tror det, och jag trodde likadant. Men det är inte så. Att förlora synen är en kris. Men kriser får oss att växa.