Herbert Tingsten myntade begreppet ideologiernas död. De Nya Moderaterna har tagit honom på orden. Mycket tydligare kan det inte uttryckas än i en intervju där statsminister Fredrik Reinfeldt säger att "kärnan i det nya Moderaterna är en pragmatisk inställning till politik utan ideologiska låsningar." I den politiska kulturen har det alltid ansetts lite fint att hänvisa till ideologi som politikens ledstjärna, ungefär som att det är mer fint att säga att man lyssnar på klassisk musik än på schlagermusik. Det är förstås lätt att raljera kring att Moderaterna i dag och i synnerhet ledningen verkar låta politiken styras av ett blött finger högt uppe i luften som känner av stämningarna i folkdjupet. Men som vi sett de senaste åren är det en ytterst vinnande attityd i politiken där man i likhet med affärsvärlden försöker ta fram den vara som konsumenterna (väljarna) vill ha. Danska partiet Venstre var först med denna strategi som sedan de svenska Moderaterna mer eller mindre plagierat rakt av. Det som gör den Moderata strategin så framgångsrik är förstås att de politiska motsättningarna är relativt små. Oppositionen har i grunden inte några radikalt annorlunda lösningar att erbjuda även om de i retoriken försöker framställa det som så. Därför kan det moderata lagombudskapet locka väljare från alla sociala grupper och från andra partier. Vanliga medborgare vill främst att politiker levererar resultat och struntar i den högstämda retoriken. Fredrik Reinfeldts och Moderatledningens problem handlar snarare om det egna partiet. Konflikter och debatt är något av livsluften för de partiaktiva. Att uppfattas som socialdemokratiska kopior väcker inte entusiasm. Därför skulle det inte förvåna om Moderatledningen kan få uppleva gräsrotsrevolter under stämmodagarna i en rad frågor, exempelvis när det gäller arbetsrätten.