Jag har blivit alltmer övertygad om att västvärldens biståndspolitik till stor del har varit kontraproduktiv. Det är affärsförbindelser, inte välgörenhet som de fattiga i Afrika behöver. Den insikten hörs numera också från människor som sysslar med tredje världen. I Dagens Nyheter i går intervjuas Rosa Whitaker, en färgad kvinna som varit amerikansk handelsambassadör för Afrika under såväl presidenterna Bill Clinton som George W Bush. "Jag är demokrat men Bush gjorde faktiskt mer för Afrika" är exempelvis ett något överraskande uttalande hon gör. I dag har Rosa Whitaker ett eget företag som på uppdrag av flera afrikanska regeringar arbetar för att öka handeln med och investeringarna i Afrika. Men det är inte företagens filantropiska välvilja hon efterlyser, den försvinner så fort som det blir dåliga tider, utan att företagen skall se de kommersiella fördelarna av att investera i Afrika. Kina gör i dag exakt det som västvärlden borde gjort, investerar i hamnar, oljeutvinning och uppodling av åkermark. Att det styrs av egenintresse är uppenbart. Men det som blir bra för kineserna är också bra för afrikanerna. I dag ser vi hur företagen i väst i allt snabbare takt flyttar produktion till Asien. Att det inte sker till Afrika beror bland annat på att det saknas utbildad arbetskraft. I den mån det behövs biståndspolitik torde det handla framförallt om att hjälpa afrikanska länder med utbildning. EU borde hjälpa till både med att bygga upp universitet och yrkesskolor. @Byli.8.init:Lars J Eriksson