Fick brev från ständige sekreteraren
Allting började 1999. Kristofer Flensmarcks farmor hade nyligen gått bort. En dag hittade han en almanacka i hennes skrivbordslåda. På framsidan stod det "Ett svart år". Han kände igen hennes handstil och blev nyfiken. Bläddrade och läste. I den hade hon dokumenterat sina dagar noggrant och utan krusiduller, rakt och tydligt, precis som det var.Han samlade på sig alla almanackor han kunde hitta och bad sina föräldrar att göra detsamma. Han ville lära känna sin farmor bättre, men samtidigt försöka hitta en berättelse. Tio år senare gav han ut poesiboken "Almanacka".Trots att han gett ut två böcker tidigare så blev den här hans genomslag.– Egentligen känns den som min första bok. Den förändrade mitt sätt att skriva.
Hans farmors anteckningar genomsyrar boken. Dag ut och dag in, under många år, skrev hon ner vad hon gjorde, hur hon kände och mådde. Samtidigt betonar han att rösten i boken är en allmän röst, vilken som helst.– Jag ser det inte som en bok om min farmor. Jag lånar en annan människas röst, en människas utsagor om sitt liv. Han beskriver boken som fragmentarisk osentimental poesi. Hittills har det blivit lite av Kristofer Flensmarcks signum – att samla material, organisera och göra poesi av det. – Jag jobbar i princip måndag till fredag 8-17. Det blir mer och mer projekt som jag arbetar med. Själva skrivandet är bara en liten del av jobbet.
För några månader sedan flyttade han tillbaka till Skåne efter många år i huvudstaden. Även om han trivts bra i 08-land så kände han sig färdig med Stockholm. Att han i samma veva träffade sin nuvarande flickvän påverkade också beslutet att flytta till Malmö.– Jag har inte hunnit längta tillbaka eftersom jag kommer att åka upp minst en gång i månaden framöver, för att jobba med mitt kommande bokprojekt.Ett projekt som kanske drar sig lite mer åt romanhållet. Mer vill han inte avslöja.
Han gav ut sin första bok 2005. Sedan dess har det blivit totalt sex poesiböcker. Varför det blev just poesi vet han inte.– Det hade jag aldrig någon plan för. Jag visste att jag ville skriva. Till en början försökte jag skriva i romanform, men resultatet har ändå blivit poesi. Formen för poesi har förändrats genom åren. Uttrycksformerna har fått en friare ram.– Det är en frihet att arbeta med poesi. Det är tillåtande och inkluderande. Däremot är det ingen ekonomisk litteraturform. Det är ingen som tjänar pengar på det, förklarar han.– När jag började skriva hade jag ingen aning om hur man överlevde. Jag visste inte hur branschen såg ut. Jag tror att konstnärliga uttrycksformer är mer ekonomiskt osäkra.
För att säkra ekonomin söker han ständigt stipendium. Men det har funnits perioder då han fått arbeta parallellt med skrivandet för att få vardagen att gå ihop.Just nu jobbar han med ett större projekt och har fått ett arbetsstipendium som sträcker sig över två år. Han kan koncentrera sig helt och hållet på skrivandet, vilket är en befrielse.För bara några veckor sedan fick han även en glad överraskning på posten – ett personligt brev från självaste Peter Englund, sekreterare för Svenska Akademien.Kristofer Flensmarck tilldelades 60 000 kronor ur en stiftelse, pengar som han inte ens hade ansökt om.– Det är ju bra rent krasst eftersom man alltid behöver pengar. Men det är också en bekräftelse, på att jag gör det som jag borde göra.
